Om livet och litteraturen

söndag 29 december 2013

Tvättstugebiblioteket är på G


Som det ser ut nu så verkar det som att biblioteket blir två delar. En öppen hylla där vi hyresgäster ställer våra egna böcker. Den delen har har redan börjat. Det är organsikt och sköter sig själv. Härligt att se hur en hylla och ett budskap kan få folk att agera. Både ställa dit sina böcker och låna.

Före jul fanns en två fulla kassar som stod vid sidan av, men nu är de på plats i hyllan, vilket betyder att böcker har lånats ur biblioteket. Min familj har lånat några böcker, Guiness rekordbok och Berts bravader. Toppen att kunna gå ner till tvättstugan och hitta något att läsa. Det är bra böcker som står där. Exempelvis Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström och Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami


Den andra, låsta delen av biblioteket, kommer att invigas måndagen den 13 juni klockan 17.30. En inbjudan från Stena kommer att sättas upp i trappuppgångarna. Till höger här ser ni en lista över de böcker som kommer att finnas i den delen av biblioteket. Om man klickar på länkarna kommer man till någon form av information om boken, en blogg eller en tidning som har skrivit något. Än så länge är det inte riktigt hälften av böckerna som är inlagda.



fredag 27 december 2013

Deckare under granen


jag har läst... Flickan under gatan av Roslund och Hellström


Verkligheten bakom den här deckaren är att det finns gatubarn, såväl på rumänska gator som på svenska. Och att det finns olika sätt som samhället tar hand om den verkligheten.

Som jag förstår det så finns det ofta en sådan här fond av verklighet i de flesta deckare. En del av läsupplevelsen är att få insyn i en ny del av vår värld, vidga vyerna, få en rikare association nästa gång vi t.ex. ser en löpsedel om gatubarn.

Flickan under gatan har kulisser som är Stockholms gator, dess underjordiska tunnelsystem, kyrkan där en del av det ideella arbetet med hemlösa sköts, och så naturligtvis det obligatoriska polishuset med de vanliga stereotypa karaktärerna, förstås.

En kvinnokropp upptäcks och en mordutredning inleds. Den leder ner under Stockholm, ner i kulvertarna där människor, varav många är minderåriga, håller sig undan och söker skydd från ett samhälle som inte längre tar hand om dem. Samtidigt dyker det upp 43 rumänska gatubarn i tunna overaller, dumpade på en gata i Stockholm, fast de tror att de har kommit till Skottland. Avdumpade, som sopor eller som sommarkatter.

Mordutredningen tar kriminalinspektör Grens hand om. En klassisk kriminalinspektör – egensinnig, bufflig, socialt inkompetent. Han har ett blödande sår i privatlivet som han bedövar genom att jobba för mycket och dricka kopp efter kopp med kaffe som smakar rävgift. Hans undersökande av de mörka och skitiga kulvertarna speglar skickligt hans inre bearbetning av det såret.

Samtidigt tar hans kvinnliga, mer sociala och betydligt mjukare kollega, hand om utredningen av de 43 rumänska barnen. Hon är rumänska själv. Vi läser och funderar över människor som alla har lika värde men totalt olika förutsättningar. Och över att det där med lika värde… nja. 

söndag 22 december 2013

Göteborgsdeckare och vikten av att kunna fly verkligheten

Jag har läst en deckare som utspelar sig i Göteborg. Huvudpersonen är Erika, en polis som flyr från sin misshandlande man från Stockholm till Göteborg. Romanen har två bottnar. Dels är det ett fall som Erika utreder när hon kommer till Göteborg. Det är en kvinna som har försvunnit. Samtidigt får vi följa Erikas privatliv. Hon jagas av sin f.d. som också är polis och lyckas sprida ut rykten om Erika på hennes nya arbetsplats.

Spännande läsning i göteborgsmiljö, mest mellan Linnestaden och Näset.  Jag gillade upplägget med två fall jämsides varandra. Det som formar min läslust i berättelsen är kontrasterna. Erikas utsatthet i kontrast till hennes driv. Hur hon hela tiden tvingas brottas med den felaktiga bild som sprids om vem hon är.  Att hon försöker normalisera sitt liv samtidigt som hon är måste gömma sig från sin f.d. psykopaten. En annan kontrast är skillnaderna mellan Erika och den försvunna kvinnan.



Fast viktigaste är förstås överraskningarna, att författaren lyckas lura mig. Boken heter Tills  döden skiljer oss åt och är skriven av Ingrid Elfberg.  Vi har köpt in den till tvättstugebiblioteket.

Tilläggas bör att jag har träffat Ingrid några gånger, men orsaken till att jag valt att läsa romanen beror på att jag hört henne prata om den. Men jag skriver om den här för att jag tycker den är bra.

Under den här hösten har jag läst väldigt mycket. Min syn på läsning fördjupats. Jag har alltid avskytt kultur som klassmarkör. Alltså att man använder kultur för att visa att man har den rätta smaken. Att använda konsten på det sättet tycker jag är att ta heder och ära från konstnärerna, i alla fall de som har något att säga mig. Det är klart att jag sett någon tråkig film för att någon annan har velat. Men för mig är kulturkonsumtion något jag gör mest för min egen skull.

Förutom mat, sömn, kärlek och motion är böcker ett bränsle som får mitt liv att fungera.  Då jag läser är det ett sätt att gå in i en annan värld. Sen kommer jag  tillbaka påfylld. Det är en resa som alltid ligger väldigt nära. Det är på så sätt som min läsning har fördjupats under hösten. Jag är väldigt påfylld.

Jag känner alltid igen läsare. Det handlar om hur de ser ut utan hur de lyssnar. Det finns en nyfikenhet och de har inte alla svaren själva. Med en bok god bok får man också ett gott sällskap.







tisdag 17 december 2013

En sen kväll i tvättstugebiblioteket


  • Klara på 44A, min dotter, var i akut läsnöd en kväll i helgen, hade iiiiiiiiiinget att läsa och livet var eländigt. Följaktligen smög två barn och en mamma ner, alldeles för sent och i pyjamaser, till det fantastiska och nyinrättade tvättstugebibliotektet och kom upp med två spännande barnböcker och ett Pettsson-magasin till den lilla. Och när vi står där nere och väljer och tycker att det är lite läskigt och utlämnande (i våra pyjamaser) så kommer det plötsligt någon i korridoren- hjälp!!! Vi gjorde stora ögon åt varandra, fnissade hysteriskt och jag som mamma försökte se cool och samlad ut och som om jag hade läget totalt under kontroll (oh no...) och efter ett tag blev det tyst utanför tvättstugan och vi vågade oss ut för att trycka på hissen. Naturligtvis kommer det då en person och viker rund källarhörnan mot oss och vi kastar oss in i hissen- vill absolut inte åka hiss ens med någon som är en snällis- och hinner åka iväg upp och hem och kommer tryggt in till vår lägenhet och katt som blänger lite undrande på oss. Det var ett litet äventyr minsann som varken barnen eller jag kommer att glömma.
    /Paola S

söndag 15 december 2013

Barnlitteraturen i Blomstra


Jag kommer att lägga ner familjens Kalle Anka tidningar i biblioteket. Vi har prenumererat i sju år och även köpt en del på loppis. Tidningarna har verkligen lästs och varit en följeslagare på resor, till frukosten, som ett slags beroende nästan. Barnen har inte uppfattat det som läsning, men det har ändå gett dem en vana med text och att komma till ro genom berättelser. Vi har haft många spännande diskussioner om karaktärerna i Ankeborg genom åren. Men nu är det förbi. Det är genomskådat och klart. Häromdagen sa sonen som varit den största Kalle Anka-läsaren att Kalle Anka på julafton inte är något att ha, utan att det är Karl Bertil Jonsson som är bäst.  Jag har till och med fått höra uttryck som Disneyskit.


Klara i 44 a som är 9 år och storläsare har varit vår konsult för inköp av böcker för mellanstadiet. Hon har valt ut klassiker som Roald Dahl och Katarina Taikon men också moderna författare som Petrus Dahlin och Katie Davies. Det skulle vara väldigt kul om Klara eller någon annan av husets barn ville tipsa om böcker här på bloggen.

De bilderböcker som kommer att finnas är böcker som jag har fått som recensionsexemplar fått eftersom jag bloggar på Barnboksbildensvänners blogg. Jag kommer inte att skriva om några bilderböcker här, men är ni intresserade att läsa så kan ni kolla in vad jag skriver för Barnboksbildens vänner. 
I biblioteket kommer även några ruggigt bra ungdomsboksförfattare vara representerade.

Slutligen ett litet tips om hur man kan lyssna på ljudböcker streamade genom datorn. Från folkbibliotekets hemsida kan man lyssna. Mina barn har gjort det i många år nu. När de slutar för kvällen så lägger det sig ett bokmärke där man var sist. Det har dock funnits nätter när jag vaknat av att en ljudbok ekat i hela lägenheten. Tack och lov har vi inte fått några varningar för det. Man behöver en internetuppkoppling,  ett lånekort  för Göteborgs stadsbibliotek och en pinkod. En länk till sidan finns här. 


fredag 13 december 2013

Handlat!

Första böckerna inköpta. De flesta barnböckerna har vi beställt så de kommer senare. En del annat ligger också på beställning. Nu ska vi fundera på vad vi mer ska köpa. Några förslag? Hälften av pengarna är kvar.

lördag 7 december 2013

Låt vargarna komma

Säga vad man vill om Ophra Winfrey men det är ofta väldigt bra böcker i hennes bokklubb. Låt vargarna komma eller Tell the wolfs I´m home som romanen heter i original är en av dem.

Det är en bok om kärlekens olika sidor.  Om bandet mellan två syskon, en bror och en syster som växer upp på olika militärbaser, skilda från andra barn. Båda vill bli konstnärer. De har bestämt sig för att alltid hålla ihop. Brodern bryter löftet. Många år senare kommer han hem, som berömd konstnär. Han har med sig en pojkvän och han har fått AIDS. Det är åttiotal. Syskonen börjar umgås igen, under villkoret att pojkvännen håller sig undan. Systern har två barn;  Greta och June Elbus. Den yngsta, June Elbus som är romanens huvudperson vet aldrig om att pojkvännen existerar.

Romanen börjar den döende morbrodern gör ett porträtt av sina systerdöttrar. June Elbus älskar sin morbror mer än något annat. När morbrodern dör börjar historien. I hemlighet börjar June Elbus träffa hans pojkvän. Samtidigt blir relationen mellan Greta och June Elbus allt sämre.

Det är en roman som lyckas göra en begriplig historia om mellanmänskliga komplikationer, som brukar vara så svåra att sätta ord på. En roman om en annan tid och om AIDS.




måndag 2 december 2013

Tåg till Trieste


Tåg till Trieste av Dominica Radulescu. Läsning på en flygresa till München och tillbaka. Om att överleva Ceausescus diktatur när man är sjutton år och livet spritter i kroppen.

Historien om den unga Mona Marias liv i Bukarest under diktaturen handlar om att inte vara trygg. Inte kunna lita på någon, verkligen inte på någon. Hur är man stark när man hela tiden tappar fotfästet och när man inte vet vem som är vän och vem som är spion?

Den handlar om att ändå vara upp över öronen förälskad, i högsta grad levande och färgsprakande mitt i rädsla, förföljelse, angiveri och matbrist. Om att aldrig tappa bort sitt eget människovärde. Att kunna sjunga och gapskratta och älska älska älska. Och njuta de rumänska maträtter som går att få till av den knappa maten som når folket. Dofter. Ansikten. Röster. Musik. Snö. Vackra klippor i skogen. Bergen.

Och så handlar den om flykten därifrån, hemlängtan och att bygga sig ett annat liv, långt hemifrån men med hela sin historia och sitt arv i bagaget.  Det blir stort, mäktigt och väldigt vackert.

Mellan raderna kikar en av mina närmaste vänner fram. Boken berättar hennes historia. Hur en vän till familjen helt plötsligt kunde försvinna, raderas. Och hur de en gång satt på ett annat flygplan med bultande hjärtan, då när livet i Rumänien blivit för svårt att leva och överleva. Hon berättar om den iskalla skräcken där i flygplansstolen, när hon bara väntade på att fotstegen som förföljt henne på gatorna i Bukarest skulle höras inne i flygplansgången och lägga en ondskans hand på hennes axel. Hon var vettskrämd innan planet slutligen lyfte med Tyskland, Sverige, frihet och ett värdigt liv som destination.  Jag vet inte när hon vågade andas ut.

torsdag 28 november 2013

Böcker från Svarta havet

I dag har vi fått ett paket med två böcker till biblioteket från förlaget 2244, ett förlag som ger ut böcker skrivna av författare från länderna runt Svarta havet. De böcker vi fått är Tåg till Trieste av Dominica Radulescu. och Lasarus kvinnor av Marina Stepnova.

Tåg till Trieste handlar om en kvinna som flyr från Ceaucescus Rumänien via Italien till USA. Enligt Svenska Dagbladets litteraturkritiker Eva Johansson beskriver romanen som en bok om obändig livsglädje i ett totalitärt system. 

Lasarus kvinnor handlar om tre generationer kvinnor i 1900-talets Ryssland, en beskrivning av Ryssland underifrån, I något som verkar vara en rysk feelgood roman.

På senare tid har jag kommit att fundera en del över skrattet. Varför vi inte skrattar så mycket i Sverige. En orsak är kanske att vi inte måste. Svåra kriser behöver skrattet som livboj och syresättning.

Men det är väl också något i vår kultur, hur man skall vara för att bli tagen på allvar. Så sent som 1935 dömdes Thor Modéen och John Wilhelm Hagberg till böter för att de varit för roliga vid en matiné på juldagen. Som grund för böterna på 75 kronor var bland annat att Modéen burit en alldeles för rolig hatt.



söndag 24 november 2013

Tvättstugebiblioteket och en riktigt bra roman.

Det går framåt med tvättstugebiblioteket. Vår hyresvärd har nu snickrat upp hyllor i det gamla städförrådet samt ställt en hylla utanför. De har tom gett oss pengar att köpa böcker för. Vi ska invigning den 13 januari. Det här blir toppen. Vi är förvånade över hur enkelt det var att få igenom det här. Var är haken undrar vi nu? Haken är förstås vårt eget engagemang. Men tröttnar vi så tror vi också att folk tröttnar på oss. Att andra hyresgäster kommer att ta över huvudansvaret och tom göra biblioteket bättre. Men lugn vi tänker inte tröttna i första taget. För att en sådan utveckling över huvud taget skall vara möjlig krävs att man satsar mycket från början. Att det finns en grundläggande idé som slagit igenom.  Vi har en bra idé och har tillsammans vår hyresvärd Stena Fastigheter sannerligen satsat. Ibland har man tur. 

Varför går vi det här? Ja för att vi är två grannar som gillar att läsa som har hör talas om andra tvättstugebibliotek. I vårt hus  finns redan en bra granngemenskap att bygga vidare på. Det har hänt jobbiga saker i huset också men vi tycker att det positiva överväger. Genom att dela böcker så blir det förhoppningsvis ännu lättare att börja snacka med varandra.

Jag har precis läst en bra bok. Americanah av Chimanda Ngozi Adiche.  Det finns en del romaner som är bra stora berättelser andra som får en att se på världen en på ett nytt sätt, Americanah är både och skriver man i Guardian. 

Berättelsen handlar om Ifemelu som lämnar Nigeria för att studera i USA. Hemma har hon lämnat sin pojkvän Obinze som har för avsikt att komma efter. Men något händer. Ifemelu bryter kontakten. I  USA blir hon snart en känd bloggare som skriver om situationen för afrikaner och afroamerikaner. Hennes reflektioner i bloggen blir en del av romanen, de är sakliga och vassa, ser till att ställa saker på sin spets.  Som ickefärgad får man inblick i vad det innebär att aldrig vara normen.  Som resonemang om att Barack Obama aldrig hade kunnat bli president om Michelle inte haft rakpermanentat hår. Eller att det inte finns någon hudfärgad foundation i din egen hudfärg. 

Efter många år återvänder Obinze till Nigeria.Det är ett land som förändrats och närmat sig västvärldens levnadsstil.  

Americanah passar utmärkt för en bokcirkel. Men det finns så mycket att prata om att man borde dela upp boken på flera träffar. 

Ibland när man läser recensioner av debutförfattare så skriver kritikern att det är spretigt och att författaren vill mycket. Adiche vill mycket, får in mycket utan att det spretar. Det är 5-600 sidor som inte är långa. Det är sakligt och samhällskritiskt, samtidigt som det är känslosamt. En värld att dras in. Människor att älska. Situationer att skratta åt. En stor roman kort och gott. Americanah kommer att finnas i tvätststugebiblioteket. 












fredag 1 november 2013

Om ni ska läsa en bok i vinter, läs Vinterkriget

 Det första misstaget Max och Katriina gjorde den vintern - och det skulle komma många misstag före skilsmässan - var att frysa ner barnbarnens hamster.

Så inleds Philip Teirs roman Vinterkriget, en finlandsvensk roman som kommit ut på svenskt förlag nu i sommar. Romanen är full av finsk kärv humor, samtidskritik och samtidskänsla. Teir visar på en enastående förmåga att plocka fram det komiska i det tidstypiska.

Berättelsen handlar om Max och Katriina, ett par i sextioårsåldern, deras barn och deras identitetskriser.Max är sociolog som blivit rikskänd som sexprofessorn efter en om finländarnas sexvanor. I bokens början får han kontakt med en ung kvinnlig journalist, Laura,  som han frestas och lockas att inleda en relation med. Katriina är mellanchef inom vården, trött på det mesta och förvånas över att ingen märker att hon slutat att engagera sig.

De har två barn, den yngsta Eva som går på konstskola i London. Den äldsta Helen, lärare som lever ett närmast perfekt liv,  med en närmast perfekt man och två små barn. Förutom humor lyckas romanen koppla samman världen. Katriina åker till Manila för att värva sjukpersonal till Finland. Men i Filippinerna är man orolig, eftersom lönerna det lönar sig även för läkare att bli sjuksköterskor i Finland. Eva som går på konstskola i London, inleder en relation med en excentrisk och galen lärare, delar lägenhet med en kvinna som jobbar på börsen och hänger med en kille som tillhör occupy-rörelsen.

Utan minsta svårighet flätar Teir samman en hel värld och det är roligt. Jag känner visst hopp. Även om det finns stora orättvisor i världen blir det alltmer svårt att blunda för. Men framförallt är det som sagt var väldigt roligt. Bara läs.

onsdag 23 oktober 2013

det börjar gro i rusket...



Precis när det är kura-ihop-sig-tid börjar det röra sig i huset och Blomstrabloggen börjar gro. Vi börjar visa oss lite, bjuda in andra bloggare och författare som bor här och snickra på logga, planera bokinköp lite smått, planera hyllor med Kurre... snart snart snart nu!!  

fredag 18 oktober 2013

Chick lit

Första gången jag hörde talas om chic lit visste jag inte vad det var. Jag kunde väl ana på de sammanhang jag såg benämningen, men jag saknade en definition. Jag pratade om det på biblioteket där jag arbetade och snart hade vi tagit reda på att det handlade om unga kvinnor i storstaden.

Jag har kollat och termen etablerades år 2000, så jag gissar att jag träffade på den någon gång 2001-2002. En av de böcker som gav genren genomslag var Bridget Jones Dagbok av Helen Fielding som jag själv tycker är  alldeles utmärkt underhållningslitteratur.

Vad är underhållningslitteratur? För mig är det något som är lätt att läsa, men som träffar och säger någonting om samtiden. Förmodligen inte några blivande klassiker.

 En annan utmärkt  pionjär i genren är  är Marian Keyes.  När jag var gravid med mitt första barn läste jag hennes bok Vattenmelonen. Den handlar om en kvinna som blir övergiven på BB. För mig var det  terapi. Jag gillar att förbereda mig på det värsta. Jag åt Marian Keyes första böcker eftersom de var så roliga.  Men efter tre fyra romaner var det nog.  Hon blev lite av en parodi på sig själv. Det är ett problem som allt för populära författare kan råka ut för. De försöker upprepa sin succé enligt samma koncept i stället för att utvecklas. Klart att det inte blir bra. Allt som inte utvecklas stagnerar.

Att genren har  dålig status beror nog mest på att den handlar om kvinnor. Eftersom det är så många böcker i genren så är det självklart varierande kvalité. Men många chic lit romaner  är grymma samtidsskildring. I senaste numret av Karvan kan man läsa om kinesisk chic lit.  Kina verkar stå för en mycket intressant utveckling av genren,  inte minst på grund av att författare som Wei Hui. Hennes roman Shanghai baby har nått internationella framgångar och har filmatiserats. Men i Kina har romanen censurerats. Tänk att skriva en bok som blir censurerad. Vilken grej!


En chic lit -roman från närmare håll,  Danmark,  som jag gärna rekommenderar är Kirsten Hammanns Se på mig. Romanen är underhållande, raljerande, humoristisk men utan att vara ytlig. Se på mig handlar om två personer som råkar dela lägenhet. Det är Julie  som förtränger att hon blivit övergiven och vägrar att ta av sig förlovningsringen.  Hennes fästman har åkt till Indien för att hitta sig själv. Väl in Indien hör han inte av sig. När hon ringer honom efter ett par månader får hon reda på att han kom tillbaka till Köpenhamn bara efter ett par veckor och att han bor hos en hos en kvinna.

Innan dess har Julie tvingats hyra ut en del av lägenheten. Hyresgästen är Sune. En författare utan framgång som sagt upp sitt jobb på macken, sålt sin lägenhet och flyttar in för att skriva den stora romanen. När Sune bosatt sig hos Julie  läser han en bok om detektivarbete som ger honom inspiration till att börja övervaka Julie. När hon kommit hem från en sjukhusvistelse ger han henne en nalle, eftersom han konstaterat att hon är barnslig nog att omge sig med gosedjur. I nallen har han placerat en övervakningskamera. Istället för att skriva sitter Sune på sitt rum och kollar in vad Julie gör.

Det är mycket att förfasas och roas över. Men nerven i berättelsen beror på att Hammann  beskriver människors sårbarhet. Det är synd om människorna skrev Strindberg. Det verkar Hammann hålla med om.





lördag 5 oktober 2013

Jag har läst Ru


”Jag kom till världen under Tet-offensiven några dagar in på det nya året, Apans år, när explosionerna från de långa smatterbanden som hängde utanför husen ackompanjerades av knattret från kulsprutorna.”

”Jag föddes i skuggan av fyrverkerisprakande himlar som pryddes av lysande girlanger och korsades av missiler och raketer. Det var min uppgift att födas för att ersätta de liv som gått till spillo.”

Så VACKERT! Kim Thúy flydde från Sydvietnam under kriget och bosatte sig i Canada. När hon skildrar sin verklighet blandar hon bilderna från nu och då och, som i den citerade inledningen, bilderna där freden och kulturen blandas och trasas sönder av kriget och attackerna. Ovan kopplar hon ihop smällarna från det vietnamesiska nyåret med bomberna som föll över hennes land.

Boken består av en rad bilder från Thúys liv, både i Vietnam och Canada och under resorna däremellan. Den är indelad i småtexter som nästan känns fristående. En liten text per sida. Det för tankarna till det asiatiska minimalistiska, en roman nästan i Haikuform. Fint, stilistiskt genomarbetat, poetiskt.  

Kim Thúy, Ru, Sekwa förlag, 2011
(på franska: Ru, Libre Expression, 2009)

torsdag 3 oktober 2013

tvättstugebiblioteket och vi ska beväpna oss

Vår hyresvärd har börjat rigga för ett tvättstugebibliotek.  Skall vara klart till höstlovet. Detaljerna får jag och Susanne full frihet att bestämma över.

Nu i det snaraste skall vi lägga sätta ut lappar i husets trappuppgång för att få reda på ifall det finns fler bloggar i huset. Alla bloggar vill vi länka till på vår blogg. Tanken är att blomstra skall bli en lokal angelägenhet som engagerar så många av oss hyresgäster som möjligt. Vi vill ha många läsare i vår eget hus. Vi hoppas också hitta andra att andra hyresgäster som är intresserade av att gästblogga i Blomstra.


Jag har en lista i min mobil på böcker som jag vill blogga om här, men det finns också några andra bloggar som jag skriver i, så det blir ibland lite för ont om tid. Men vi har sagt att vi skall skriva två blogginlägg var i månaden, så mer kan ni inte förvänta er.

Jag hade ett väldigt trevligt samtal med vår hyresvärds relationsförvaltare angående tvättstugebiblioteket. Hon poängterade att de tar våra synpunkter på högsta allvar. Hur ofta hör man någon säga det? Där fanns också en idé om att göra om kallmangelrummet till ett sällskapsrum, kanske för bokcirklar. Möjligtvis är detta upprinnelsen till ett tvättstugekrig. Hoppas inte det. Men jag vet ingenting om kallmangelns roll i nutiden eller i vårt eget hyreshus.









söndag 22 september 2013

vabb på balkongen


Det är naturligtvis inte roligt när barnen är sjuka och man måste stanna hemma och ta hand om dem...

fredag 13 september 2013

En natt fick jag oväntad hjälp av Pippi Långstrump

Det var en natt när jag inte kunde sova som jag kom att tänka på Pippi. Om jag råkar vara vaken någon natt så beror det alltid på oro. Det kom en aha-upplevelse om att Astrid Lindgren ville förmedla idén om att tänka tvärtom, att det ofta finns ett bra svar där.

Den natten lade jag mig med fötterna på huvudkudden och somnade rätt omedelbart, liksom uppfylld av att jag äntligen kommit på vad Pippi Långstrump ville säga mig. Sedan dess har jag vaknat många nätter och somnat om genom att vända mig åt andra hållet.

Att det funkar så beror nog på att det är svalare för huvudet åt andra hållet. Men det hade jag aldrig fått reda på om jag inte prövat. Sedan dess har jag använt mig av samma metod ett flertalet gånger. Att tänka precis tvärtom är en metod jag rekommenderar. Inte att tvinga på andra, men att pröva för egen del.


måndag 2 september 2013

Skrämmande, pirrigt, på den kittlande gränsen till outhärdligt.


För några år sedan, Blindheten av José Saramago. En epidemi exploderar i staden och gör folk blinda på ett ögonblick. De drabbade blir ihopfösta på ett sjukhus. Och där blir de efterhand mer och mer glömda, osynliggjorda och övergivna av samhället utanför. Som man inte vet alls hur det ser ut – är det ödelagt eller är det som vanligt? Tänker människorna låta de blinda helt enkelt bara dö därinne?

Innanför sjukhusets väggar kommer de mest primitiva mänskliga (djuriska) sidorna fram. Det är djungelns lag som råder, så välformulerat att jag kippar efter andan när jag läser. Jag ska låta upplevelsen vara ouppackad till näste läsare men – WOW!!! Och så personen som sticker ut och som drabbar mig mest där i fåtöljen: En kvinna som är inne i sjukhusgettotkoncentrationslägret utan att vara blind. Så jävulskt att vara den enda som klarat sig. Temat återkommer i skräckfilm efter skräckfilm med ”efter katastrofen”-handling. Hu!



Och så nu, Fallvatten av Vittula-Mikael Niemi. Katastrofen är att Luleälvens kraftverksdammar brister och en tsunamiliknande flodvåg drar över älvdalen och ödelägger allt – skog, byar, städer, människoliv, livsöden. Vi följer dem som klarar sig (i alla fall i början av katastrofen – min mun är förseglad). Stilistiskt är boken så bra så det är bara inte klokt. Jag dras med ner i de smutsiga vattenmassorna och jag vill fly i panik. Nya kvidanden, det är på gränses till outhärdligt. Läste på puben och mannen på bordet bredvid undrade om jag mådde bra. ”ja, men de i boken gör det inte!”

Personerna blir väldigt levande i texten. Vi får komma in i de olika själarna. Lena som sitter vid älven och målar akvarell, hinner tänka på hur man skulle kunna blanda färgerna för att få fram den spännande nyansen på flodvågen innan hon börjar försöka komma undan. Kvinnohataren hatar kvinnor även när han är mitt i katastrofen och lever ut det på det mest brutala sätt som känns självklart när det gäller just honom. Perfekt. Perfekt. Perfekt.

Hotet från vattenmagasinen är reellt. Luleå har detaljerade utrymningsplaner för om den översta dammen skulle brista. Det skulle ta åtta timmar fram till ödeläggelsen av staden (om jag minns rätt). Epidemier kommer över oss då och då. Jag läser och tänker att i andra länder inträffar faktiskt stora katastrofer, men det är inte så lätt att leva sig in i fasan hos var och en av människorna som drabbas. Nu blir det lättare, för på ett tryggt sätt och med en öl i handen har jag varit drabbad. Jag förstår att det är en jämförelse som haltar, okej. Men ändå. HU!!