Nu har jag fått en till bok som vatten på min kvarn: Mina
elever ska inte få välja biografier
när de ska läsa skönlitteratur. Jag har läst En misstänkt liten kanelgiffel (av Karl-Johan Karlsson, journalist
på bl.a. Expressen). Biografi. Läsvärd, helt klart. Men.
Det finns inte tillräckligt med konst i verklighetsskildringarna. Dramaturgisk kurva följs inte,
och de innehåller visserligen ofta ett vackert och välformulerat språk, men
saknar bildspråk och tolkningsutrymme och gestaltning. Allt det där finns när
vi pratar om mästerverk och konstverk. Tycker jag. Men definitionen av konst är
en annan diskussion…
Mina elever i svenska
ska läsa skönlitteratur. Och då tänker jag, att de som är vana vid att läsa
får läsa klassiker eller nya romaner, njuta, analysera och tolka. De som inte
har någon som helst läsvana ska inte
få ta genvägen facklitteratur eller biografier (är det samma sak?).
De ska lockas (hoppas jag, annars får jag tvinga dem) in i
den skönlitterära världen. Kanske ska jag gå ut lite lätt med Momo eller kampen om tiden eller Edward Tulanes äventyr… Eller, i alldeles hopplösa fall av
litteraturmotståndare eller konsthatare, varför inte följa intrigen och
katarsis i Totte badar eller Emil i Lönneberga?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar