Så inleds Philip Teirs roman Vinterkriget, en finlandsvensk roman som kommit ut på svenskt förlag nu i sommar. Romanen är full av finsk kärv humor, samtidskritik och samtidskänsla. Teir visar på en enastående förmåga att plocka fram det komiska i det tidstypiska.
Berättelsen handlar om Max och Katriina, ett par i sextioårsåldern, deras barn och deras identitetskriser.Max är sociolog som blivit rikskänd som sexprofessorn efter en om finländarnas sexvanor. I bokens början får han kontakt med en ung kvinnlig journalist, Laura, som han frestas och lockas att inleda en relation med. Katriina är mellanchef inom vården, trött på det mesta och förvånas över att ingen märker att hon slutat att engagera sig.
De har två barn, den yngsta Eva som går på konstskola i London. Den äldsta Helen, lärare som lever ett närmast perfekt liv, med en närmast perfekt man och två små barn. Förutom humor lyckas romanen koppla samman världen. Katriina åker till Manila för att värva sjukpersonal till Finland. Men i Filippinerna är man orolig, eftersom lönerna det lönar sig även för läkare att bli sjuksköterskor i Finland. Eva som går på konstskola i London, inleder en relation med en excentrisk och galen lärare, delar lägenhet med en kvinna som jobbar på börsen och hänger med en kille som tillhör occupy-rörelsen.
Utan minsta svårighet flätar Teir samman en hel värld och det är roligt. Jag känner visst hopp. Även om det finns stora orättvisor i världen blir det alltmer svårt att blunda för. Men framförallt är det som sagt var väldigt roligt. Bara läs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar