Men temat för den här romanen, jungfru Maria, intresserade mig inte speciellt. Fast en kort roman på 130 sidor om Jesus så här alldeles före påsk skulle jag väl ändå kunna klämma in eftersom det är skrivet av Tóibín.
Maria i berättelsen är klok men förbittrad. Jag försöker föreställa mig hur det skulle kännas att se sitt barn korsfästas, men det går så klart inte, det blir för smärtsamt. Just där är Toíbíns text väldigt målande. Jag förstår, men måste blunda för vad jag förstår. En liknelse orkar jag ta till mig, hur det måste vara att se sina barn bli dömda till hårda straff. Att det finns något i offentliga straff, så som det ofta såg ut förr, på galgbackar och på torg, som inte tog hänsyn till att det fanns några älskande anhöriga, eller att det var de anhöriga som i slutändan fick straffet och lidandet. I det här fallet var det Maria, modern som blev straffad, eftersom fadern inte var närvarande. De andra, anhängarna och lärjungarna finns där, men hon försöker hålla distansen, för hon har inga höga tankar om dem. De är män som inte kan se en kvinna i ögonen, på något sätt oförmögna i livet och som följer Jesus för att han fyller ett tomrum, eftersom han är det de själva inte kan vara. I slutändan ger hon dem skulden för hans korsfästelse, att de både trott och röjt.
Men Maria är också förbittrad över vad de gör henne till, utan att fråga efter hennes bild, eller att de påstår att den frånvarande fadern är Gud. Det kan man ju förstå. Fast jag har aldrig tänkt på det förut. En annan sak är att dessa män också har tolkningsföreträde. Det är deras evangelium som sprids och skapar fundamentet av kristendomen.
Jag är själv inte troende. Men de här berättelserna har ju varit med och format vårt kulturarv. Där en tongivande del av berättelsen handlar om att Jesus var resultatet av en jungfrufödsel. Det är inte klokt när man tänker på det. Marias testamente är ingen nödvändig läsning, men den är intressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar