Romanen handlar om läkaren Ove Haugli och hans kärleksliv. I början av romanen är han i sängen hos en kvinna, sedan cyklar han till en annan kvinna, sin fästmö, som berättar att hon ska ha barn. Han blir lycklig och säger att han vill ha fyra barn med henne. Så där fortsätter det. Spänningen i hans dubbelliv, relationer till olika kvinnor driver romanen.
Vi får följa Haugli i hans tankar från ung till gammal man. Jag fascineras över hans oförmåga att ta itu med saker. Han vill gärna att allt ska vara bra, eller att det ska kännas bra, men utan att han för den sakens skull vill ändra på sig.
Jag tänker en del på Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande när jag läser. Det beror på drivet i språket. Men också för att Lena Anderssons Ester liksom Marsteins Ove är besatta av kärlek, men på två helt olika plan. Ester lever i avhållsamhet, medan Ove drivs av att skapa tillfällen för sex.
Det finns mycket intressanta ingångar att diskutera i den här boken. Särskilt spännande är också Oves syn på kvinnor. Hur han älskar dem, prisar dem, men utan att vara medveten om att han hela tiden underordnar dem. Som den morgon när han är irriterad över att han måste väcka sin sambo för att hon ska ta hand om deras son Benjamin, som Ove inte tycker får den omsorg han borde få av sin mor. Men istället för att stötta sonen går Ove ut och joggar.
Ove är en intressant människa att följa eftersom att han definierar sig själv som en stor människovän, fast han egentligen nog mest av allt är en stor kåtbock som ljuger hur mycket som helst bara för att skydda sig själv. Hans stora drift är att få det att kännas bra gör honom till en patetisk antihjälte.
Det finns en moral i boken där kärnfamiljen är upphöjd som den riktiga och viktiga levnadsformen. Det är där vi har dubbelmoralen i Oves tankemönster, det som driver honom mot stupet.
/Karin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar