vabb på balkongen

Det är naturligtvis inte roligt när barnen är sjuka och man måste stanna hemma och ta hand om dem...

En natt fick jag oväntad hjälp av Pippi Långstrump

Det var en natt när jag inte kunde sova som jag kom att tänka på Pippi. Om jag råkar vara vaken någon natt så beror det alltid på oro. Det kom en aha-upplevelse om att Astrid Lindgren ville förmedla idén om att tänka tvärtom, att det ofta finns ett bra svar där.

Den natten lade jag mig med fötterna på huvudkudden och somnade rätt omedelbart, liksom uppfylld av att jag äntligen kommit på vad Pippi Långstrump ville säga mig. Sedan dess har jag vaknat många nätter och somnat om genom att vända mig åt andra hållet.

Att det funkar så beror nog på att det är svalare för huvudet åt andra hållet. Men det hade jag aldrig fått reda på om jag inte prövat. Sedan dess har jag använt mig av samma metod ett flertalet gånger. Att tänka precis tvärtom är en metod jag rekommenderar. Inte att tvinga på andra, men att pröva för egen del.

Skrämmande, pirrigt, på den kittlande gränsen till outhärdligt.

För några år sedan, Blindheten av José Saramago. En epidemi exploderar i staden och gör folk blinda på ett ögonblick. De drabbade blir ihopfösta på ett sjukhus. Och där blir de efterhand mer och mer glömda, osynliggjorda och övergivna av samhället utanför. Som man inte vet alls hur det ser ut – är det ödelagt eller är det som vanligt? Tänker människorna låta de blinda helt enkelt bara dö därinne?

Innanför sjukhusets väggar kommer de mest primitiva mänskliga (djuriska) sidorna fram. Det är djungelns lag som råder, så välformulerat att jag kippar efter andan när jag läser. Jag ska låta upplevelsen vara ouppackad till näste läsare men – WOW!!! Och så personen som sticker ut och som drabbar mig mest där i fåtöljen: En kvinna som är inne i sjukhusgettotkoncentrationslägret utan att vara blind. Så jävulskt att vara den enda som klarat sig. Temat återkommer i skräckfilm efter skräckfilm med ”efter katastrofen”-handling. Hu!

Och så nu, Fallvatten av Vittula-Mikael Niemi. Katastrofen är att Luleälvens kraftverksdammar brister och en tsunamiliknande flodvåg drar över älvdalen och ödelägger allt – skog, byar, städer, människoliv, livsöden. Vi följer dem som klarar sig (i alla fall i början av katastrofen – min mun är förseglad). Stilistiskt är boken så bra så det är bara inte klokt. Jag dras med ner i de smutsiga vattenmassorna och jag vill fly i panik. Nya kvidanden, det är på gränses till outhärdligt. Läste på puben och mannen på bordet bredvid undrade om jag mådde bra. ”ja, men de i boken gör det inte!”

Personerna blir väldigt levande i texten. Vi får komma in i de olika själarna. Lena som sitter vid älven och målar akvarell, hinner tänka på hur man skulle kunna blanda färgerna för att få fram den spännande nyansen på flodvågen innan hon börjar försöka komma undan. Kvinnohataren hatar kvinnor även när han är mitt i katastrofen och lever ut det på det mest brutala sätt som känns självklart när det gäller just honom. Perfekt. Perfekt. Perfekt.

Hotet från vattenmagasinen är reellt. Luleå har detaljerade utrymningsplaner för om den översta dammen skulle brista. Det skulle ta åtta timmar fram till ödeläggelsen av staden (om jag minns rätt). Epidemier kommer över oss då och då. Jag läser och tänker att i andra länder inträffar faktiskt stora katastrofer, men det är inte så lätt att leva sig in i fasan hos var och en av människorna som drabbas. Nu blir det lättare, för på ett tryggt sätt och med en öl i handen har jag varit drabbad. Jag förstår att det är en jämförelse som haltar, okej. Men ändå. HU!!