Verkligheten bakom den här deckaren är att det finns
gatubarn, såväl på rumänska gator som på svenska. Och att det finns olika sätt som samhället tar hand om den verkligheten.
Som jag förstår det så finns det ofta en sådan här fond av
verklighet i de flesta deckare. En del av läsupplevelsen är att få insyn i
en ny del av vår värld, vidga vyerna, få en rikare association nästa gång vi t.ex.
ser en löpsedel om gatubarn.
Flickan under gatan har kulisser som är Stockholms gator, dess
underjordiska tunnelsystem, kyrkan där en del av det ideella arbetet med
hemlösa sköts, och så naturligtvis det obligatoriska polishuset med de vanliga
stereotypa karaktärerna, förstås.
En kvinnokropp upptäcks och en mordutredning inleds. Den
leder ner under Stockholm, ner i kulvertarna där människor, varav många är
minderåriga, håller sig undan och söker skydd från ett samhälle som inte längre
tar hand om dem. Samtidigt dyker det upp 43 rumänska gatubarn i tunna
overaller, dumpade på en gata i Stockholm, fast de tror att de har kommit till
Skottland. Avdumpade, som sopor eller som sommarkatter.
Mordutredningen tar kriminalinspektör Grens hand om. En
klassisk kriminalinspektör – egensinnig, bufflig, socialt inkompetent. Han har ett
blödande sår i privatlivet som han bedövar genom att jobba för mycket och
dricka kopp efter kopp med kaffe som smakar rävgift. Hans undersökande av de
mörka och skitiga kulvertarna speglar skickligt hans inre bearbetning av det
såret.
Samtidigt tar hans kvinnliga, mer sociala och betydligt mjukare
kollega, hand om utredningen av de 43 rumänska barnen. Hon är rumänska själv.
Vi läser och funderar över människor som alla har lika värde men totalt olika
förutsättningar. Och över att det där med lika värde… nja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar