Väldigt sällan fin av Sami Said

Noha vill inte ha med andra människor att göra. Han vill inte ha människor i sitt liv som mest går ut på att hålla sig undan, be, vara osedd och läsa och skriva om Eritreas historia. De skulle bara störa. Erfarenheterna han har av mänsklig kontakt är kränkningar av olika slag och av att vara osynliggjord i vilket fall. Så han vill inte.

Någon som håller sin personlighet gömd och skyddad bakom ryggen väcker känslor hos andra. Noha blir en tacksam och tom projiceringstavla för den som inte kan få nog av att exponera sig. Festprissen i studentkorridoren förstärker sin rolighet och festprissighet när han tillsynes hjärtligt kastar sig över Noha med sina ”kom igen nu’rå, var inte så tråkig” och ”du é ju för härlig”. Noha vill inte komma igen och han vill inte vara härlig. Han vill vara ifred.

Anna studentskan gräver och gräver för att hitta Nohas kärna av känslor, men det är kanske hennes eget grävande i sig som lockar henne mest. Och Noha fortsätter att vilja vara ifred. Han vet hemifrån att kontakten med kvinnor och med det som inte är eritreanskt innebär förfall, leder till fördärv och lockar en bort från den sanna identiteten.

Han vill inte och han vill verkligen vara ifred. Det finns kanske människor som verkligen verkligen inte tänker vara med för att de föraktar mänskligheten. Men jag läser och blir lite som Anna studentskan; där finns någonting som kanske ändå vill… där finns ju vissa tecken… jag vill gräva, jag också. Inte låta vara ifred. Fastän han ber mig att lämna honom, stänga boken och sluta att kräva att han berättar det han inte vill. Motviljan finns i texten. Ibland är meningarna inte ens korrekta, men inte på ett öga rött-vis utan bara som att de inte vill bli lästa. Inte ens meningarna bryr sig om mig.

Det är bokens första del. I den andra ska han resa med far och bror tillbaka till Eritrea på besök för att ta hand om ett arv. I Sverige har fadern hållit hårt på de islamiska rättesnörena. Han har inte visat mycket bredare känsloregister än vad Noha gör. Kommer någon känsloyttring fram så är det raseri.

När de kommer till Eritrea däremot släpper fadern på sitt stenansikte och han tar ut svängarna en bra bit utanför de ramar han lever inom i Sverige.  Fastern berättar om en helt annan version av honom, och visar en samling LP-skivor i källaren. När jag lämnar dem där har jag börjat ana en spirande avslappning och personlighet i Noha, och där finns tecken som får mig att tro att kanske vill han våga sig på att inte bara vilja vara ifred. Med en knappt hörbar, tacksam suck stänger jag boken och ställer den tillbaka i biblioteket. Låna den.