Jag har precis läst Beckomberga , som är en av de böckerna som kommer att finnas i biblioteket på söndag. Handlingen i romanen svävar runt Beckomberga sjukhus. Institutionen vars tid sammanföll med välfärdsstatens tid 1932-1995. Så skriver Sara Stridsberg. Då kan man förstå att det här en bok som, ja inte precis en hyllning till galenskapen, men till en omvårdnad. Där finns något väldigt mjukt och försiktigt i denna skildring av denna gigantiska institution. På ett ställe där de sjuka fick lov att vara normen.I boken finns Darling Jim, pappan till huvudpersonen Jackie. Jim hamnar kommer hem sent på nätterna efter sina krogräder. Han är en ståtlig person. Sina arbetsdagar slutar med att han vaknar över sitt skrivbord efter att alla andra har gått. Det blir skilsmässa och tillslut Beckomberga där han stannar i många år. Jackie åker och hälsar på sin pappa ofta. Hon lär känna människorna där, några patienter, en sjuksköterska, en läkare.
Jag vill inte avslöja för mycket om handlingen. Framförallt tycker jag att jag skriver väldigt dåligt efter att ha läst en bok med ett så fantastiskt språk. Det är svårt att veta vad som händer på riktigt och vad som Jim tror händer och får Jackie att tro på. Det är en rörande och vacker skildring av en dotter som söker bekräftelse av sin far. Om ett Sverige som är svunnet och institutioner som inte längre finns. Om människorna som såg dessa institutioner som som sina hem. Om uppluckrade gränser mellan medvetande och fantasi, mellan patienter, besökare och anställda. Berättarrösten är varsam men hon tar ändå risker, eftersom hon är ung och inte förstår vad som signalerar fara.
I går fick jag höra tala som Byung-Chal Han essä Trötthetssamhället Där menar Chal Han att i äldre tiders disciplinsamhälle var galenskap en mentalsjukdom, medan dagens samhälle där många lever i föreställningen om att allt är möjligt skapar en annan sorts diagnoser och mentala problem. Men alltså att ha alkoholister inlagda år efter år, det verkar konstigt.
/Karin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar