Det handlar naturligtvis alltid om personkemi, det där om
man tycker om en bok eller inte. Olika läsare möter texten på olika sätt. Dock är
det sällan så tydligt som när jag pratar med folk om boken Egenmäktigt förfarande. Vi är ju många som har läst den.
Åsikterna går isär i själva skuldfrågan: Är det mannen, den
hyllade konstnären, som är en storskurk som leker med kvinnans känslor? Eller
är det kvinnan som är skurken som sviker sig själv och kastar sig in i
tegelväggen om och om igen? Kunde han handlat på ett bättre sätt? Eller är det
bara så han är? Är han ens kapabel? Och hon, varför ger hon inte upp? Varför
ser hon inte att han inte är kapabel till det registret av känslor? Skulle han
kunna öppna hennes ögon och landa henne varsamt ens om han ville? Och själva berättandet,
är det ett tecken på att hon faktiskt har förstått?
Är det hon känner ens kärlek? Är det han känner kärlek?
I många av samtalen motiverar sig åsikterna med egna
upplevelser och egna kärlekssår. Hur spännande som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar