När gud var en kanin

När gud var en kanin av Sara Winman berättar om en barndom, ganska fantasifull och händelserik. Romanen får mig att återuppleva de små detaljerna i min egen historia och titta upp för att lägga märke till fler nyanser även i nuet. Landskap och hus och den kärleksfullt ihopsatta familjen där man inte måste dela blod för att vara med, beskrivs så färgsprakande att jag tänker på de röd-orangea lönnskogarna i Lasse Hallströms film Ciderhusreglerna. Sådan läsning har en oxytocin-stimulerande verkan på mig.

Där finns avgrundsmörker också. Det är inte det att allt bara är ljust och färgglatt. Det svarta är uttalat och tydligt ibland, och ibland är det bara en krusning på ytan, ett litet ”ju” som vittnar om vad som vilar därunder. En del av litteraturens charm, den där tilliten till att läsaren följer med berättandets små och stora svängar.

Ännu en roman som jag läser och stönar för att det är så vackert. Så vackert!! Sådär bra att man läser långsammare och långsammare för att inte komma till slutet riktigt än. En bekant i nittonårsåldern kom på besök, såg boken på soffan och utropade ”världens bästa bok! Jag har läst den fem gånger!”  Ni hör ju.