En roman som behandlar en människas hela liv blir lätt
ganska lång. Det är många kapitel och oändligt många ord. Vi läsare får lära
känna bokens karaktärer väl. Vi kommer så nära att vi vet hur de fungerar och
ser hur de utvecklas, känner att de blir äldre.
När boken är utläst saknar jag
dem eftersom de har varit med så länge. Och jag saknar historien, för den
griper tag. Jag saknar alla kapitlen och alla orden fastän jag inte kunde tro
det medan jag läste. Och läste. Och läste.
Historien börjar med ett bombattentat på ett konstmuseum där
en ung besökare förlorar sin mamma, men i kaoset får med sig ett av
konsthistoriens mästerverk – Steglitsan av Carel Fabritius. Boken handlar om hur besökarens liv blev efter det att han blev moderslös. Och om det förgängliga och ofta självdestruktiva hos människan som motsats
till det eviga i Konsten, balansgången mellan kärleken till antika objekt för
deras tidlösa skönhets skull å ena sidan och ren och skär materialism och
kapitalism å den andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar