Min favoritklassiker

Min favoritklassiker är Jane Eyre av Charlotte Brontë. Jag blir ofta upprörd över hur folk tolkar boken, att det skulle kunna vara någon lycklig kärlekshistoria.
Jag älskar Jane Eyre för att det  är skräck från början till slut.  Mr Rochester, som hon gifter sig med,  är en fruktansvärd person. Att Jane återvänder till honom trots att hon har pengar ser jag bara som ett tecken på att inte ens pengar gör en kvinna jämställd. Hon gifter sig med honom för att han är den enda mannen som visat henne någon kärlek och därför är hon bunden till honom. Charlotte Brontë gifte sig aldrig. Jag förstår henne. Hade jag själv levt på den här tiden hade jag försökt bli nunna, både för att slippa dåtidens kvinnoroll, men också för att få möjlighet till studier.

I P1 finns en ett arkiv med bokcirklar som man kan följa. Här är en länk till bokcirkel om Jane Eyre



.

Dessa klassiker...

Bokfloden  är bred och djup, och till skillnad från för längesen så finns det ingen möjlighet att läsa allt. Så klart. Nyheterna vimlar förbi och vips så är de borta ur synfältet igen och löper stor risk att aldrig läsas. Kanske. Kanske inte. Om de inte råkar bli jättestora förstås.

För mig finns klassikerna som ett ankare i denna strida ström. De är så många, och även om man känner till dem och vet lite om vad de handlar om och vad som utmärker dem, så finns där alltid klassiker som man kan ta till att läsa. Känna till när man spelar frågespel är en sak. Att avnjuta på riktigt en helt annan. Varje gång tänker jag: de är klassiker av en anledning. Jag brukar ta mig an minst en varje sommar.

Sommarens klassiker är Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita från 1940. Avnjuten vid en poolkant i Bodil Malmstens Finistere under parasoll och med ett öga på badande barn. Det finns en anledning till att klassiker lever kvar. Här är en helhärligt tokig roman, full med Rysslands sedvanliga miljoner namn med tillhörande minst två smeknamn (men jag har semester och bryr mig inte så mycket, och då faller persongalleriet på plats i alla fall, där under mitt parasoll.)

Magisk realism genomsyrar hela historien om när Satan kommer och ställer till oreda i Moskva, tillsammans med ett brokigt följe som är en farsartad fröjd att läsa om. Huvud huggs av, folk hamnar på sinnessjukhus och viktiga dokument läggs till i filer och försvinner lite som det passar. Samhällskritik. Magin är lika fantastisk som i senare, sydamerikansk litteratur med Allende och Marquez...

Nu vet jag inte bara vad Bulgakovs roman heter som blev film 2005 eller vilket år den kom ut. Nu kan jag äntligen säga exakt hur den smakar, luktar och hur den känns under ögonlocken när man går och lägger sig.