Semester

Är ni hemma i sommar? Jag var nere i tvättstugan i dag och konstaterade att den öppna hyllan, där vi hyresgäster ställer vårt eget,  var ganska urplockad. Sen kom jag dit igen en timme senare och såg en hel kasse med nya  böcker vid sidan av hyllan. Jag kollade aldrig på dem, men såg att en av böckerna var Loranga del 1-2 av Barbro Lindgren. Vi har precis köpt den till den låsta delen av biblioteket. Det är en bok som jag gärna rekommenderar som högläsning för folk mellan 5- 90.

I dag har jag lagt in alla nya böcker i vår katalog som finns till höger här i bloggen. Kolla får ni se vad mycket nytt vi har köpt in. I höst kommer vi att köpa böcker för ytterligare 12 000.

I dag har jag sett en dokumentärfilm som jag hittade i den öppna hyllan. Hugo och Rosa av Bengt Jägerskog. Det är en dokumentär som utspelar sig mellan år 1992- 2002 som handlar om ett syskonpar som bor på en gammal omodern gård där de själva är födda. Vi får följa Hugo och Rosa under deras sista år livet.

Vi svenskar är som galna i dokumentärer om gamla människor som lever omodernt på den svenska landsbygden.  Fredrik Lindström hade för några år sedan en tevserie som hette Världens modernaste folk där han spekulerade i om vi svenskar är världens modernaste folk. Kanske är vi det och det är väl därför den här typen av dokumentärer går hem så bra. En omodern tillvaro är också en begriplig tillvaro där vi inte är omgiven av en massa hjälpmedel som de flesta av oss bara har en ytlig förståelse för. Om ni behöver något att göra en regnig eftermiddag , så se Hugo och Rosa. Jag ställer ner den i tvättstugan i kväll igen. Själv önskar jag just nu en våg av filmer om gamla människor i förorten som också lever utanför det moderna svenska samhället. /Karin



.

Sommarstängt

På söndag har vi sista öppna dagen för terminen. Sen öppnar vi igen i slutet av augusti. Då kommer det vara en del nya fina böcker på plats. Vi har ju fått 4000 att köpa för. I höst är det 8000 kronor till som vi kommer att använda för att köpa in höstens nya böcker.

Det har varit en fin första vår för Blomstra biblioteket. Många samtal om litteratur med grannar som man tidigare inte visste att de läste. Så mycket uppmärksamhet vi fått. I veckan var förresten Hemmets Journal på besök och gjorde ett reportage. Tidigare har vi varit med i Radio Göteborg, Tidningen Centrum, GP, Hem och hyra, Allers, Metro och bibliotekstidningen Framsidan. Hoppas hoppas att idén med tvättstugebibliotek sprider sig!

Några snabba boktips får ni här:

Kanada av Richard Ford. En välskriven, ganska otäck berättelse om ett barn som växer upp under svåra omständigheter. Det är en pojke vars föräldrar begår ett bankrån. Richard Ford är en typiskt god berättare. Det är en gammal man som berättar om vad han upplevde som barn, som försöker förstå sina föräldrar. Hur det kom sig att han fick börja om i Kanada. Sorgligt och gripande som får mig att reflektera en del över platsens betydelse. Ja det här låter hur banalt som helst, men det är faktiskt bra.






Husfrid av Alison Bechdel är en riktigt härligt tung serieroman, som tar upp  existentiella problem, är symboliskt mättad, men ändå inte särskilt jobbig att läsa. Fast skitjobbig ändå. Det handlar enligt baksidetexten om en internationellt erkänd och bästsäljande serieroman med självbiografiskt bakgrund. Jag vet inte varför. Men jag älskar verkligen de här böckerna, filmerna eller pjäserna som nästan får mig att gå sönder.

Alison kommer ut som lesbisk och får då reda på att även hennes far, begravningsentreprenören, varit homosexuell. Berättelsen blir en resa i det pussel Alison försöker lägga av sina barndomsminnen i ett försök att förstå vem hennes far var. Det jobbiga i den här berättelsen är fasaden. Hur fadern hela tiden ville framstå som den perfekta, samtidigt som han slogs mot sin sexuella läggning.


Ja nu kommer jag att tänka på en ännu värre bok, skriven av Kim Leine som nyligen fick Nordiska rådets pris för en annan roman. Den roman jag tänker på är Kalak. Huvudpersonen i boken lever som barn  i Jehovas Vittne. Det blir problem då det kommer ut att hans pappa som är homosexuell. Fadern flyttar från Norge till Köpenhamn. De båda återförenas när pojken är i övre tonåren. Pappan utsätter honom för sexuella övergrepp. Ja en roman om gränslöshet. Kim som huvudpersonen heter flyttar till Grönland där han skaffar familj, jobbar som sjuksköterska och sin egen undergång.

Andra otäcka böcker om besvärliga fäder och svåra barndomar är Birgit Häggkvists roman A om hur det var att vara mycket begåvad flicka i Norrland på 50-talet. Karl Ove Knausgård svit Mim Kamp. 


/Karin

Dikter av Yahya Hassan

Jag har läst diktsamlingen av Yahya Hassan. Den unge

danske diktarens självbiografiska diktsvit kildrar livet i underklassens 

Århus. Boken har blivit mycket uppmärksammad i Danmark. Hyllad av kritiker, ifrågasatt av muslimer och fungerat som bränsle för islamofoberna. För det som beskrivs är inte vackert. Yahya och hans familj är stadslösa palestinier. Ett liv i den absoluta utkanten med en far som som slåss, ett eget liv som kriminell narkoman och ett religiöst hyckleri. Att den danska muslimska underklassen inte gillar det här är inte mer märkvärdigt än att en del norrlänningar känner sig illa berörda av Mikael Niemi.  Men  jag håller med Yahya Hassan om att poesin och litteraturen måste vara fri från konventioner, vett och etikett. Litteraturen måste våga berätta det som verkligheten försöker dölja. Det är då det blir spännande. 

Boken är 164 sidor långa och skriven med versaler. Det mesta är intressant för att det skildrar en verklighet som man sällan får ta del av. Frågan är i vilket syfte man använder den här diktsamlingen. Men för mig handlar berättelsen om en familj i förtvivlan och förfall.Hur man väljer att se den här diktsamlingen handlar också om hur man ser på människan. För mig tydliggör texterna vilka olika förutsättningar vi människor har. Emellanåt blir jag förbannad på att Yahya gör så mycket skit. Ilsken för att ingen försöker stoppa hans skitfarsa. Men jag blir minst lika förbannad på oss andra, vi privilegerade som lever hela liv på att positionera oss och upprätt hålla klass-skillnader, trots att vi tillhör de som har möjligheter att göra skillnad. 

/Karin

Grejen med verb av Sara Lövestam

Substantiv är namn på ting, t ex boll och ring. Adjektivet sen oss lär hurudana tingen är. Durch, für, gegen, ohne, um styr ackusativ i tyskan. Men vad är grejen med verb i det svenska språket?
På det kan Sara Lövestam svara. Hon har skrivit boken ”Grejen med verb” (piratförlaget). En hel bok, 156 sidor, som enbart handlar om verb i alla dess former. Hur kan det vara möjligt? Det är helt otroligt och det är ännu mer otroligt hur fängslad man blir av boken.
På 70-talet, när jag gick på Solbergaskolan i Visby fick vi lära oss imperfekt. Det gäller inte längre. Förstå hur chockad jag blev när jag läste kapitlet ”Den sedelärande sagan om hur imperfekt blev preteritum”.

Partikelverb är skojigt! Konjugation 1 är lätt. Konjugation 2a, 2b, 3 och 4 hade jag svårt att förstå skillnaden mellan. Men det gör liksom ingenting, det är så intressant i alla fall, konstigt. Nej förresten, det är inte så konstigt för boken är rappt och roligt skriven, det är lustiga exempel och Sara Lövestam håller spänningen vid liv genom hela boken. I början av boken får vi veta att det bara finns ett verb som inte byter form från nutid till dåtid. Svaret på vilket verb det är avslöjas först på sista sidans fotnot. Det är fascinerande att det kan vara så väldigt mycket med och omkring verb. Det är som rymden, universum, det eggar fantasin. Grammatikporr, som Lövestam själv uttrycker det i förordet/M Lyth

En mörk strimma av ljus av Samar Yazbek

Jag har varit ledig sedan i torsdags och hunnit läsa fyra romaner. Jag bara älskar det! Den fullständiga flykten men också samtalen efteråt, mitt i verkligheten, att relatera sitt eget till det lästa.För mig är det ett effektivt sätt att koppla av, som möjligtvis blivit lite förstört av allt bloggande om böcker. Men bloggandet har också gett någonting mer, en möjlighet för mig att spegla mitt läsande i mina egna ord.

I dag har jag läst En mörk strimma av ljus av Samar Yazbek (Ordfront 2013). Yazbek är en författare som vunnit pris Woman in crossfire en rapport om Syrienkriget.

Men En mörk strimma av ljus handlar om den erotiska relationen mellan den rika kvinnan Hanan och hennes tjänsteflicka Alya. Vart går gränsen mellan begär och kärlek? Vilka val har en människa har en människa som endast får ömhet av hon som också är förövare? Alya är 10-11 år första gången som Hanan utnyttjar henne sexuellt.

En strimma av ljus är  skildring av sexualiteten i ett system av förtryck och fattigdom. Det är intressant och välskrivet. Största kvalitén i berättelsen är kanske frånvaron av förenklingar. Personteckningarna får en trovärdighet. När jag är klar funderar jag på ifall ondska inte kan vara bristen på att se vad som är ont, att släta över och inte stå upp. Samtidigt som ondska är oförmågan att se i gråskalor och att som en konsekvens av det döma för hårt. Man ska ha gått hundra mil i någon annans skor för att kunna förstå dem säger ett ordspråk. 

Temat lesbisk kärlek i Syrien är  ovanligt nog för att göra det här till en intressant roman. Det är också en lagom kort roman, bara lite över 200 sidor. Jag är så trött på alla överdrivet tjocka romaner som kommit ut på sistone. Det är som en trend att allt ska vara stort, i allt från kakor till böcker.

En övning i bråk

På folkbiblioteket där jag arbetar har vi bokcirklar. En effekt av en bokcirkel i ett offentligt rum är att det inte blir så privat och att man oftast brukar prata mer om boken än om sitt eget trädgårdsland. Jag tror att man ska akta sig för att prata om rätt eller fel i sådana här sammanhang, det väl snarare vad man tycker passar bäst om, vilken form man gillar.

Men när jag läste häromdagen läste om Ann Morgan som valde att läsa en bok för världens alla länder fick jag en del idéer om hur man skulle kunna utforma en bokcirkel genom att härma henne.

Ett sätt är att resa runt jorden tillsammans. Att man börjar med en bok om platsen där man befinner sig och sedan gemensamt bestämmer nästa riktning. Ska man ta tåget ner till Köpenhamn först? Eller till Stockholm och sedan ta färjan över till Helsingfors? Eller flyger man direkt ner till Berlin? 

Man kan välja att läsa böcker från olika tidsepoker och samhällslager. Kanske välja nutid och arbetarklass, eller trettiotal och medelklass. Möjligtvis grälar man om resvägen under tiden, kanske åker man åt olika håll och bestämmer sig för att träffas i samma bok om några månader. Eller också är man pretentiös och serverar mat från de olika länderna som man läser om. Man kan också bestämma att cirkeln läser olika böcker från samma land men skrivna ur olika perspektiv. Då kan cirkeln i bästa fall bli en övning i bråk. 

En motsat idé är att bara läsa om den platsen man befinner sig utifrån olika perspektiv. Att i samband med träffarna besöka miljöer som beskrivs i böckerna man läser. 

Marias Testamente av Colm Tóibín

Det var med blandat intresse jag tog mig an romanen Marias testamente av Colm Tóibín.  Författaren är en av Irlands mest ansedda och han är duktig på perspektivskiften. Det är nästan det roligaste jag vet, att få höra saker från olika håll, både i berättelser och i verkligheten. Hans förra bok En lång vinter var en upplevelse jag inte kunnat skaka av mig.

Men temat för den här romanen, jungfru Maria, intresserade mig inte speciellt. Fast en kort roman på 130 sidor om Jesus så här alldeles före påsk skulle jag väl ändå kunna klämma in eftersom det är skrivet av Tóibín.

Maria i berättelsen är klok men förbittrad. Jag försöker föreställa mig hur det skulle kännas  att se sitt barn korsfästas, men det går så klart inte, det blir för smärtsamt. Just där är Toíbíns text väldigt målande. Jag förstår, men måste blunda för vad jag förstår. En liknelse orkar jag ta till mig, hur det måste vara att se sina barn bli dömda till hårda straff. Att det finns något i offentliga straff, så som det ofta såg ut förr, på galgbackar och på torg, som inte tog hänsyn till att det fanns några älskande anhöriga, eller att det var de anhöriga som i slutändan fick straffet och lidandet. I det här fallet var det Maria, modern som blev straffad, eftersom fadern inte var närvarande. De andra, anhängarna och lärjungarna finns där, men hon försöker hålla distansen, för hon har inga höga tankar om dem. De är män som inte kan se en kvinna i ögonen, på något sätt oförmögna i livet och som följer Jesus för att han fyller ett tomrum, eftersom han är det de själva inte kan vara. I slutändan ger hon dem skulden för hans korsfästelse, att de både trott och röjt.

Men Maria är också förbittrad över vad de gör henne till, utan att fråga efter hennes bild, eller att de påstår att den frånvarande fadern är Gud. Det kan man ju förstå. Fast jag har aldrig tänkt på det förut. En annan sak är att dessa män också har tolkningsföreträde. Det är deras evangelium som sprids och skapar fundamentet av kristendomen.

Jag är själv inte troende. Men de här berättelserna har ju varit med och format vårt kulturarv.  Där en  tongivande del av berättelsen handlar om att Jesus var resultatet av en jungfrufödsel. Det är inte klokt när man tänker på det. Marias testamente är ingen nödvändig läsning, men den är intressant.