Om livet och litteraturen

tisdag 28 januari 2014

Väldigt sällan fin av Sami Said




Noha vill inte ha med andra människor att göra. Han vill inte ha människor i sitt liv som mest går ut på att hålla sig undan, be, vara osedd och läsa och skriva om Eritreas historia. De skulle bara störa. Erfarenheterna han har av mänsklig kontakt är kränkningar av olika slag och av att vara osynliggjord i vilket fall. Så han vill inte.


Någon som håller sin personlighet gömd och skyddad bakom ryggen väcker känslor hos andra. Noha blir en tacksam och tom projiceringstavla för den som inte kan få nog av att exponera sig. Festprissen i studentkorridoren förstärker sin rolighet och festprissighet när han tillsynes hjärtligt kastar sig över Noha med sina ”kom igen nu’rå, var inte så tråkig” och ”du é ju för härlig”. Noha vill inte komma igen och han vill inte vara härlig. Han vill vara ifred.

Anna studentskan gräver och gräver för att hitta Nohas kärna av känslor, men det är kanske hennes eget grävande i sig som lockar henne mest. Och Noha fortsätter att vilja vara ifred. Han vet hemifrån att kontakten med kvinnor och med det som inte är eritreanskt innebär förfall, leder till fördärv och lockar en bort från den sanna identiteten.

Han vill inte och han vill verkligen vara ifred. Det finns kanske människor som verkligen verkligen inte tänker vara med för att de föraktar mänskligheten. Men jag läser och blir lite som Anna studentskan; där finns någonting som kanske ändå vill… där finns ju vissa tecken… jag vill gräva, jag också. Inte låta vara ifred. Fastän han ber mig att lämna honom, stänga boken och sluta att kräva att han berättar det han inte vill. Motviljan finns i texten. Ibland är meningarna inte ens korrekta, men inte på ett öga rött-vis utan bara som att de inte vill bli lästa. Inte ens meningarna bryr sig om mig.

Det är bokens första del. I den andra ska han resa med far och bror tillbaka till Eritrea på besök för att ta hand om ett arv. I Sverige har fadern hållit hårt på de islamiska rättesnörena. Han har inte visat mycket bredare känsloregister än vad Noha gör. Kommer någon känsloyttring fram så är det raseri.

När de kommer till Eritrea däremot släpper fadern på sitt stenansikte och han tar ut svängarna en bra bit utanför de ramar han lever inom i Sverige.  Fastern berättar om en helt annan version av honom, och visar en samling LP-skivor i källaren. När jag lämnar dem där har jag börjat ana en spirande avslappning och personlighet i Noha, och där finns tecken som får mig att tro att kanske vill han våga sig på att inte bara vilja vara ifred. Med en knappt hörbar, tacksam suck stänger jag boken och ställer den tillbaka i biblioteket. Låna den. 

söndag 26 januari 2014

Svulten av Hannele Mikaela Taivassalo

Pål Eggert, författare i huset bloggar om en ruggigt bra vampyrroman som vi har i vårt bibliotek
När Taivassalos vampyrroman ”Svulten” publicerades såg jag att den fick positiva recensioner på flera bokbloggar men kände mig inte särskilt motiverad att läsa den ändå. Jag gillade omslaget och hade tidigare läst hennes ”Sju knivar hade Andrej Krapl” men det räckte inte. Orsaken var väl just att den var vampyrroman. Jag var grundligt trött på massproduktionen av vampyrlitteratur och ofarliggörandet av dem. Förflackningen. För mig var vampyren ett mycket obehagligt monster, närmast en våldtäktsfantasi. Dracula dödar de han attraheras av, liksom Carmilla. Det är inte heller så att jag nödvändigtvis tyckte illa om mänskligfiering av monster. Jag tycker att Anne Rices gjorde något särskilt och eget, men sedan dess har man kramat allt vett ur vampyrmyten.

 Min egen roman ”Borde vara död” var ett mothugg, en träpåle genom vampyrernas alltmer blodfattiga hjärtan. Jag ville skriva om ett monster som var obehagligt, som livnärde sig på ett sätt som var frånstötande men som man ändå kunde förstå, kanske även sympatisera med. Jag var också oändligt trött på vampyrsensualismen. Den kändes oerhört slentrianmässig. Jag skåpade ut den och använde ett rivjärn för att skrapa all skönhet ur mina romanpersoners ansikten. Inte en jävel skulle få någon lättköpt Konsumvariant av sado-masochism att hetsa upp sig åt. Jag skulle till Swecon i Stockholm, ett arrangemang av och för de som gillar fantasy, science fiction, skräck och liknande och sitta i en diskussionspanel med gotikdoktorn Mattias Fyhr, Mia Franck som skrivit ”Martrådar och – Taivassalo. I sista stund försökte jag få tag i Francks och Taivassalos böcker på biblioteket men de var inte inköpta.

Jag lade inköpsförslag men det tog för lång tid. Jag hade turen att vara med på ett arrangemang med författarinnan Nene Ormes som hade ett eget exemplar av ”Svulten” och började läsa på tåget upp till Stockholm. Jag kände mig lite stressad men kunde inte undgå att känna hur jag begravdes levande i Taivassalos poetiska språkdräkt och de dunkla stämningarna i romanen. Efter en stund var jag helt förförd. ”Svulten” innehåller många saker som en gång fick mig att vända mig emot vampyrmyten. Hennes Jorunn Själfhämnd är vacker, stark, snabb och kultiverad – allt som man vill vara. Men samtidigt farlig och utanför. Det här blir ofta en önskedröm, en behagligt fantasi där de negativa sidorna med vampyrtillvaron inte tillåts bli något större problem. ”Oj oj, vad det är jobbigt att vara så snygg, leva för evigt och samtidigt dricka blod – det är så svårt att tvätta bort fläckarna från renässansskjortorna ungefär.” ”Svulten” är en mörkt romantisk vampyrroman och det skulle kunna bli dåligt. Platt och sentimentalt.

Men Taivassalo har ett språk som är så poetiskt att hela romanen bångnar av vackra meningar och stycken. Hon frossar helt oförskämt i blodsensualismen – en hel del vanlig sensualism ingår också – och den övergripande handlingen blir nästan ointressant. Hon kommer undan med att stoppa in flera episoder som mest bara beskriver Jorunns jakt eller förförelse av och dödande av bytet på olika platser, i olika tider. Någon dogmatisk skrivarskolelärare eller redaktör som gärna vill ha bästsäljare som slinker fram genom läsningen som oljade skitkorvar kan säkert ha invändningar. Men jag älskar att vila i de stämningar som Taivassalos tangenbord frambesvärjt, njuta av Jorunns jakt och mord om och om igen. Hennes lust och ytterligheter – hon antingen frossar eller svälter. Jag får väl nämna något kort om handlingen.

Vi följer Jorunn genom tvåhundra år när hon rastlöst flackar omkring i västvärlden. Särskilt scenerna från ett snöigt Helsingfors är minnesvärda. Hon ville egentligen aldrig bli vampyr och försöker finna sin plats i världen men tröttnar alltmer och har bestämt sig för att ta hämnd på den ätt som är orsak till hennes fall. Jag hade ibland svårt att hänga med i alla svängar genom tiden och runt världen men brydde mig uppriktigt sagt mindre och mindre ju mer jag förstod av handlingen.

Språket och de känslor Taivassalo skildrar så ljuvligt är nämligen som en berusning. Jorunn är för mycket och för lite. Över- och undermänniska, känslosam och grym, extas och grubbel. Det känns som om Taivassalo lyckats återskapa vampyrmytens ursprungliga laddning och dubbelhet. Under läsningen tänker jag på missbrukare som berättat för mig om hur det aldrig blir som när de tog sina första sprutor. Men för mig var det som om jag satt och letade bland sönderstuckna vener och plötsligt kände ett rus som var likvärdigt med jungfrusilen. Men sådant upplever man nog oftare om man missbrukar böcker istället för droger./Pål

Ett kärt återseende

Jag kände att det var dags för en omläsning av Madame Bovary, romanen som åtalades för osedlighet i Frankrike 1865


tisdag 21 januari 2014

Dagarnas skum

En av mina favoritförfattare när jag var i tjugoårsåldern var Boris Vian. Den första romanen jag läste av honom var Dagarnas skum. 

Romanen har nu blivit film och det är en lyckad produktion. Jag har precis varit och sett den med en vän. Vi skrattade mycket åt de raffinerade lösningar på romanens många surrealistiska inslag.

Det är en surrealistisk,  rolig, existentiell och på något sätt väldigt moralisk berättelse.  En kärlekshistoria om tomheten och det vackra. Moralen ligger inte på individnivå, utan handlar om hur samhället är utformat, vilka roller vi får och hur vi hanterar dem. Men mest av allt är det en berättelse som väcker känslor. Dagarnas skum är ett slags yrsel.Som champagne, det är gott, ger en behaglig känsla, men man blir förtvivlad när den går till spillo. Det ljuva livet, så skönt, men samtidigt omöjligt att hålla fast.

Jag vill egentligen inte skriva något om handlingen. Romanen finns att låna i vårt bibliotek. Filmen kan ses på vår närmaste biograf, Hagabion. Här kommer en trailer:

onsdag 15 januari 2014

Egenmäktigt förfarande

På minglet i samband med invigningen av Blomstra  i måndags (vi var cirka 50 personer som kom ifall ni undrar) var det många som var intresserade av Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek. Några hade redan läst och rekommenderade den, andra ville läsa.

Romanen har  precis gått som radioföljetong i i P1. Här kan ni lyssna. 

Nästa radioföljetong är också en bok ur Blomstra biblioteket, Martin Schibbye och Johan Perssons bok 438 dagar. Den börjar i morgon torsdagen den 16 januari klockan 11.35. i P1.

tisdag 14 januari 2014

Läser just nu


Bra serie

Ibland har jag funderat på hur det ska märkas att jag specifikt skriver för få personer, för grannarna i huset. Det är kanske att bjuda på anekdoter som bjuder in i min privata läsupplevelse?

Att jag känner till Frida Ulvegrens serie Fridas resor beror på att jag var på ett kalas i Sundsvall i somras. En av de många trevliga personer jag träffade där råkade jag på under bokmässan i Göteborg i höstas. Vi bestämde oss för att gå på ett seminarium om feministiska serietecknare. En av dem vi lyssnade på var Frida Ulvegren.

Jag blev förtjust i hennes självbiografiska serie om sitt liv som tonårsmodell ute i världen. Det är en berättelse som bygger på kontraster. Frida som får jobb för att föreställa någon äldre och erfarnare. Vuxna som inte ser och utnyttjar Fridas låga ställning som nybörjare och ung. Riktiga svin och andra som bara inte fattar att det är barn de har att göra med. Teckningarna gillar jag för att de lyckas framställa den ömtåliga och bortkomna Frida i den stora världen.

Det är inte svårt att förstå att en sådan här erfarenhet gjort Frida Ulvegren till feminist eftersom det här blir så solklart hur exploaterad kvinnokroppen är i vårt samhälle. En enkel berättelse som är svårt att ifrågasätta, för om man tänker efter så vet man att det är så det är. Sen är imitationen av modemagsinet ett smart format.

Några månader efter att jag läst boken och lyssnat på Frida så var min man Pål (författare) på ett seminarium ihop med Frida Ulvegren.

Boken finns givetvis i vårt bibliotek. Läs den det går på en timme.