Pål Eggert, författare i huset bloggar om en ruggigt bra vampyrroman som vi har i vårt bibliotek
När Taivassalos vampyrroman ”Svulten” publicerades såg jag att den fick positiva recensioner på flera bokbloggar men kände mig inte särskilt motiverad att läsa den ändå. Jag gillade omslaget och hade tidigare läst hennes ”Sju knivar hade Andrej Krapl” men det räckte inte. Orsaken var väl just att den var vampyrroman. Jag var grundligt trött på massproduktionen av vampyrlitteratur och ofarliggörandet av dem. Förflackningen. För mig var vampyren ett mycket obehagligt monster, närmast en våldtäktsfantasi. Dracula dödar de han attraheras av, liksom Carmilla. Det är inte heller så att jag nödvändigtvis tyckte illa om mänskligfiering av monster. Jag tycker att Anne Rices gjorde något särskilt och eget, men sedan dess har man kramat allt vett ur vampyrmyten.
Min egen roman ”Borde vara död” var ett mothugg, en träpåle genom vampyrernas alltmer blodfattiga hjärtan. Jag ville skriva om ett monster som var obehagligt, som livnärde sig på ett sätt som var frånstötande men som man ändå kunde förstå, kanske även sympatisera med. Jag var också oändligt trött på vampyrsensualismen. Den kändes oerhört slentrianmässig. Jag skåpade ut den och använde ett rivjärn för att skrapa all skönhet ur mina romanpersoners ansikten. Inte en jävel skulle få någon lättköpt Konsumvariant av sado-masochism att hetsa upp sig åt.
Jag skulle till Swecon i Stockholm, ett arrangemang av och för de som gillar fantasy, science fiction, skräck och liknande och sitta i en diskussionspanel med gotikdoktorn Mattias Fyhr, Mia Franck som skrivit ”Martrådar och – Taivassalo. I sista stund försökte jag få tag i Francks och Taivassalos böcker på biblioteket men de var inte inköpta.
Jag lade inköpsförslag men det tog för lång tid. Jag hade turen att vara med på ett arrangemang med författarinnan Nene Ormes som hade ett eget exemplar av ”Svulten” och började läsa på tåget upp till Stockholm.
Jag kände mig lite stressad men kunde inte undgå att känna hur jag begravdes levande i Taivassalos poetiska språkdräkt och de dunkla stämningarna i romanen. Efter en stund var jag helt förförd. ”Svulten” innehåller många saker som en gång fick mig att vända mig emot vampyrmyten. Hennes Jorunn Själfhämnd är vacker, stark, snabb och kultiverad – allt som man vill vara. Men samtidigt farlig och utanför. Det här blir ofta en önskedröm, en behagligt fantasi där de negativa sidorna med vampyrtillvaron inte tillåts bli något större problem. ”Oj oj, vad det är jobbigt att vara så snygg, leva för evigt och samtidigt dricka blod – det är så svårt att tvätta bort fläckarna från renässansskjortorna ungefär.”
”Svulten” är en mörkt romantisk vampyrroman och det skulle kunna bli dåligt. Platt och sentimentalt.
Men Taivassalo har ett språk som är så poetiskt att hela romanen bångnar av vackra meningar och stycken. Hon frossar helt oförskämt i blodsensualismen – en hel del vanlig sensualism ingår också – och den övergripande handlingen blir nästan ointressant. Hon kommer undan med att stoppa in flera episoder som mest bara beskriver Jorunns jakt eller förförelse av och dödande av bytet på olika platser, i olika tider. Någon dogmatisk skrivarskolelärare eller redaktör som gärna vill ha bästsäljare som slinker fram genom läsningen som oljade skitkorvar kan säkert ha invändningar. Men jag älskar att vila i de stämningar som Taivassalos tangenbord frambesvärjt, njuta av Jorunns jakt och mord om och om igen. Hennes lust och ytterligheter – hon antingen frossar eller svälter.
Jag får väl nämna något kort om handlingen.
Vi följer Jorunn genom tvåhundra år när hon rastlöst flackar omkring i västvärlden. Särskilt scenerna från ett snöigt Helsingfors är minnesvärda. Hon ville egentligen aldrig bli vampyr och försöker finna sin plats i världen men tröttnar alltmer och har bestämt sig för att ta hämnd på den ätt som är orsak till hennes fall.
Jag hade ibland svårt att hänga med i alla svängar genom tiden och runt världen men brydde mig uppriktigt sagt mindre och mindre ju mer jag förstod av handlingen.
Språket och de känslor Taivassalo skildrar så ljuvligt är nämligen som en berusning. Jorunn är för mycket och för lite. Över- och undermänniska, känslosam och grym, extas och grubbel. Det känns som om Taivassalo lyckats återskapa vampyrmytens ursprungliga laddning och dubbelhet. Under läsningen tänker jag på missbrukare som berättat för mig om hur det aldrig blir som när de tog sina första sprutor. Men för mig var det som om jag satt och letade bland sönderstuckna vener och plötsligt kände ett rus som var likvärdigt med jungfrusilen.
Men sådant upplever man nog oftare om man missbrukar böcker istället för droger./Pål
