Grejen med verb av Sara Lövestam

Substantiv är namn på ting, t ex boll och ring. Adjektivet sen oss lär hurudana tingen är. Durch, für, gegen, ohne, um styr ackusativ i tyskan. Men vad är grejen med verb i det svenska språket?
På det kan Sara Lövestam svara. Hon har skrivit boken ”Grejen med verb” (piratförlaget). En hel bok, 156 sidor, som enbart handlar om verb i alla dess former. Hur kan det vara möjligt? Det är helt otroligt och det är ännu mer otroligt hur fängslad man blir av boken.
På 70-talet, när jag gick på Solbergaskolan i Visby fick vi lära oss imperfekt. Det gäller inte längre. Förstå hur chockad jag blev när jag läste kapitlet ”Den sedelärande sagan om hur imperfekt blev preteritum”.

Partikelverb är skojigt! Konjugation 1 är lätt. Konjugation 2a, 2b, 3 och 4 hade jag svårt att förstå skillnaden mellan. Men det gör liksom ingenting, det är så intressant i alla fall, konstigt. Nej förresten, det är inte så konstigt för boken är rappt och roligt skriven, det är lustiga exempel och Sara Lövestam håller spänningen vid liv genom hela boken. I början av boken får vi veta att det bara finns ett verb som inte byter form från nutid till dåtid. Svaret på vilket verb det är avslöjas först på sista sidans fotnot. Det är fascinerande att det kan vara så väldigt mycket med och omkring verb. Det är som rymden, universum, det eggar fantasin. Grammatikporr, som Lövestam själv uttrycker det i förordet/M Lyth

En mörk strimma av ljus av Samar Yazbek

Jag har varit ledig sedan i torsdags och hunnit läsa fyra romaner. Jag bara älskar det! Den fullständiga flykten men också samtalen efteråt, mitt i verkligheten, att relatera sitt eget till det lästa.För mig är det ett effektivt sätt att koppla av, som möjligtvis blivit lite förstört av allt bloggande om böcker. Men bloggandet har också gett någonting mer, en möjlighet för mig att spegla mitt läsande i mina egna ord.

I dag har jag läst En mörk strimma av ljus av Samar Yazbek (Ordfront 2013). Yazbek är en författare som vunnit pris Woman in crossfire en rapport om Syrienkriget.

Men En mörk strimma av ljus handlar om den erotiska relationen mellan den rika kvinnan Hanan och hennes tjänsteflicka Alya. Vart går gränsen mellan begär och kärlek? Vilka val har en människa har en människa som endast får ömhet av hon som också är förövare? Alya är 10-11 år första gången som Hanan utnyttjar henne sexuellt.

En strimma av ljus är  skildring av sexualiteten i ett system av förtryck och fattigdom. Det är intressant och välskrivet. Största kvalitén i berättelsen är kanske frånvaron av förenklingar. Personteckningarna får en trovärdighet. När jag är klar funderar jag på ifall ondska inte kan vara bristen på att se vad som är ont, att släta över och inte stå upp. Samtidigt som ondska är oförmågan att se i gråskalor och att som en konsekvens av det döma för hårt. Man ska ha gått hundra mil i någon annans skor för att kunna förstå dem säger ett ordspråk. 

Temat lesbisk kärlek i Syrien är  ovanligt nog för att göra det här till en intressant roman. Det är också en lagom kort roman, bara lite över 200 sidor. Jag är så trött på alla överdrivet tjocka romaner som kommit ut på sistone. Det är som en trend att allt ska vara stort, i allt från kakor till böcker.

En övning i bråk

På folkbiblioteket där jag arbetar har vi bokcirklar. En effekt av en bokcirkel i ett offentligt rum är att det inte blir så privat och att man oftast brukar prata mer om boken än om sitt eget trädgårdsland. Jag tror att man ska akta sig för att prata om rätt eller fel i sådana här sammanhang, det väl snarare vad man tycker passar bäst om, vilken form man gillar.

Men när jag läste häromdagen läste om Ann Morgan som valde att läsa en bok för världens alla länder fick jag en del idéer om hur man skulle kunna utforma en bokcirkel genom att härma henne.

Ett sätt är att resa runt jorden tillsammans. Att man börjar med en bok om platsen där man befinner sig och sedan gemensamt bestämmer nästa riktning. Ska man ta tåget ner till Köpenhamn först? Eller till Stockholm och sedan ta färjan över till Helsingfors? Eller flyger man direkt ner till Berlin? 

Man kan välja att läsa böcker från olika tidsepoker och samhällslager. Kanske välja nutid och arbetarklass, eller trettiotal och medelklass. Möjligtvis grälar man om resvägen under tiden, kanske åker man åt olika håll och bestämmer sig för att träffas i samma bok om några månader. Eller också är man pretentiös och serverar mat från de olika länderna som man läser om. Man kan också bestämma att cirkeln läser olika böcker från samma land men skrivna ur olika perspektiv. Då kan cirkeln i bästa fall bli en övning i bråk. 

En motsat idé är att bara läsa om den platsen man befinner sig utifrån olika perspektiv. Att i samband med träffarna besöka miljöer som beskrivs i böckerna man läser. 

Marias Testamente av Colm Tóibín

Det var med blandat intresse jag tog mig an romanen Marias testamente av Colm Tóibín.  Författaren är en av Irlands mest ansedda och han är duktig på perspektivskiften. Det är nästan det roligaste jag vet, att få höra saker från olika håll, både i berättelser och i verkligheten. Hans förra bok En lång vinter var en upplevelse jag inte kunnat skaka av mig.

Men temat för den här romanen, jungfru Maria, intresserade mig inte speciellt. Fast en kort roman på 130 sidor om Jesus så här alldeles före påsk skulle jag väl ändå kunna klämma in eftersom det är skrivet av Tóibín.

Maria i berättelsen är klok men förbittrad. Jag försöker föreställa mig hur det skulle kännas  att se sitt barn korsfästas, men det går så klart inte, det blir för smärtsamt. Just där är Toíbíns text väldigt målande. Jag förstår, men måste blunda för vad jag förstår. En liknelse orkar jag ta till mig, hur det måste vara att se sina barn bli dömda till hårda straff. Att det finns något i offentliga straff, så som det ofta såg ut förr, på galgbackar och på torg, som inte tog hänsyn till att det fanns några älskande anhöriga, eller att det var de anhöriga som i slutändan fick straffet och lidandet. I det här fallet var det Maria, modern som blev straffad, eftersom fadern inte var närvarande. De andra, anhängarna och lärjungarna finns där, men hon försöker hålla distansen, för hon har inga höga tankar om dem. De är män som inte kan se en kvinna i ögonen, på något sätt oförmögna i livet och som följer Jesus för att han fyller ett tomrum, eftersom han är det de själva inte kan vara. I slutändan ger hon dem skulden för hans korsfästelse, att de både trott och röjt.

Men Maria är också förbittrad över vad de gör henne till, utan att fråga efter hennes bild, eller att de påstår att den frånvarande fadern är Gud. Det kan man ju förstå. Fast jag har aldrig tänkt på det förut. En annan sak är att dessa män också har tolkningsföreträde. Det är deras evangelium som sprids och skapar fundamentet av kristendomen.

Jag är själv inte troende. Men de här berättelserna har ju varit med och format vårt kulturarv.  Där en  tongivande del av berättelsen handlar om att Jesus var resultatet av en jungfrufödsel. Det är inte klokt när man tänker på det. Marias testamente är ingen nödvändig läsning, men den är intressant.

Förberedelse för bokklubb, tips

Elin Wägner, Ellen Key och några flera hade en gång en diskussionsklubb. De åt smörgåsar för att det inte skulle bli för mycket med hushållssysslorna inför träffarna. Man kan laga mat och pyssla om för att det är kul. Men det är min övertygelse att man vill ha tid att tänka och vill bidra med lite frigörelse måste kämpa mot tvång och konventioner i sådana här sammanhang. Men man kan så klart välja att läsa av andra orsaker, för att det är klädsamt. Här har jag dukat upp inför en bokcirkel på 3 personer. Jag har förberett mig genom att sova middag och läsa lite serier

Läsare i Slottsskogen

Idag är Slottskogen full av människor som njuter den första värmen. Det är barn på sparkcyklar, mammor och pappor som springer efter barnen, par som ligger och pussas och planerar en framtid tillsammans, folk som joggar och tänker Göteborgsvarv... och så är det läsarna.

På väg hem från vår picnic (utan bok) får jag idén att spana in vad folk läser denna härliga dag. Det är en spretig samling: två deckare (en på franska), två Kalle Anka, en fackbok om jämlikhet och en om bröllop samt Célines Resa till nattens ände.

Ännu en slutsats jag kunde dra av min undersökning med ett ytterst begränsat underlag var denna: Läsare är ett väldigt trevligt släkte. 

När gud var en kanin

När gud var en kanin av Sara Winman berättar om en barndom, ganska fantasifull och händelserik. Romanen får mig att återuppleva de små detaljerna i min egen historia och titta upp för att lägga märke till fler nyanser även i nuet. Landskap och hus och den kärleksfullt ihopsatta familjen där man inte måste dela blod för att vara med, beskrivs så färgsprakande att jag tänker på de röd-orangea lönnskogarna i Lasse Hallströms film Ciderhusreglerna. Sådan läsning har en oxytocin-stimulerande verkan på mig.

Där finns avgrundsmörker också. Det är inte det att allt bara är ljust och färgglatt. Det svarta är uttalat och tydligt ibland, och ibland är det bara en krusning på ytan, ett litet ”ju” som vittnar om vad som vilar därunder. En del av litteraturens charm, den där tilliten till att läsaren följer med berättandets små och stora svängar.

Ännu en roman som jag läser och stönar för att det är så vackert. Så vackert!! Sådär bra att man läser långsammare och långsammare för att inte komma till slutet riktigt än. En bekant i nittonårsåldern kom på besök, såg boken på soffan och utropade ”världens bästa bok! Jag har läst den fem gånger!”  Ni hör ju.