Jag har läst Little Bee

Här kommer den nigerianska Little Bee som fanns i Bokias pockettoppen-bokhylla. Och så kommer ett par ord om min läsning, som en början till presentation av mig själv, S, medbloggerska på Blomstra.  

Saker man läser om i tidningen eller saker som till och med blåses upp som stora avslöjanden sjunker sällan in i mig. Jag fattar det inte. Det läggs bara på högen ”saker som är tvärfel med världen” och sedan blir det ett med övriga, stora högen. Liksom.

I skönlitterär form däremot kan jag ta det till mig. De där verklighetsbaserade händelserna blir på riktigt till och med för mig när de kläs i fiktiv form och pratar om det allmänmänskliga istället för det specifika. Och där orkar jag med även det enskilda fallet. Där rör historien det mänskliga i mig, det där som inte alltid vågar sig ut ur bubblan.

I Little Bee av Chris Cleave berättas det om skövling av byar i Nigeria när man hittar olja under dem. Alla dödas när byn jämnas med marken och det är omänskligt grymt. Little Bee lyckas ta sig därifrån, jagad av soldater som vill döda för att hon inte ska kunna berätta. Hon flyr till Storbritannien som asylsökande.

Jag öppnar mig försiktigt från trygghetsbubblan och tar in orättvisan och flickans sårbarhet och utsatthet. Känner plötsligt att jag inte får det jag vill ha, när jag väl vågar. Historien i Nigeria, flykten, kampen i England. Det är berättat med Little Bees egna ord, som lyfter och gör piruetter även nere i det svartaste svarta… jag vill ha mer av det, istället för en massa klet om änkan i London som hade träffat Little Bee på en strand i Nigeria och vars öde flätades samman med henne. Jag vill inte läsa om kvinnans jobb och kärleksliv för det hör på något sätt hemma i en annan roman. En som jag inte behöver läsa.

”De talade om för oss var våra räddningsvästar fanns, om vi skulle råka hamna i vattnet. Men jag såg att de inte visade oss i vilken ställning man skulle sitta, om man råkade bli deporterad till ett land där det var mycket troligt att man skulle bli dödad på grund av de händelser man hade bevittnat. Sedan sa de att det fanns mer information om säkerhet i stolsfickan framför oss.”

Jag gillar flickan Little Bee, eftersom det är omöjligt att inte göra det. Hennes ord får gärna dröja sig kvar, medan det andra kunde hoppas över eller skrivas om, mindre övertydligt och mer smidigt och gestaltande.