Skymning över Svarta havet av Domnica Radulescu

Jippi! En ny bok av Radulescu! Läs mitt tidigare inlägg, det om hennes Tåg till Trieste, för jag kan inte säga det bättre än så. Återigen landar jag i det otroliga i att leva under ett så fruktansvärt förtryck som det i Ceausescus Rumänien. I människans ofantliga styrka som får henne att hitta ett liv även när världen är så surrealistiskt grym.  

Skymning över Svarta havet handlar också om ungdomsförälskelse, livslust, om kyssar och fest för att provocera de regnrocksklädda och avskyvärda spioner och om att tvingas simma långt ut i havet för att kunna prata utan att vara avlyssnad. Om modet att våga livet för att försöka ta sig över gränsen till en annan värld, en friare värld som man bara kan skymta speglad i de utländska turister som besöker Svarta havsstränderna. Man får inte tala med utlänningarna. Det är förbjudet och gör man det så riskerar man att försvinna. 

Nora har havet i sig. Hon badar och simmar varje dag, och i hennes tavlor är fiskar i olika former huvudmotivet. (Och titta på omslaget! Jag vill dyka i, nupåengång!) Det är till slut via havet som flykten planeras. Och den här berättelsen är inte en upprepning av Tåg till Trieste även om jag får njuta samma poetiska språk (ÅH vilket språk!), avsky diktaturen med samma intensiva känslor. Historien är en annan och personerna är helt nya bekantskaper. Och jag säger verkligen Jippi!! Jippi för att få läsa ännu mer av henne!

Tåg till Trieste

Tåg till Trieste av Dominica Radulescu. Läsning på en flygresa till München och tillbaka. Om att överleva Ceausescus diktatur när man är sjutton år och livet spritter i kroppen.

Historien om den unga Mona Marias liv i Bukarest under diktaturen handlar om att inte vara trygg. Inte kunna lita på någon, verkligen inte på någon. Hur är man stark när man hela tiden tappar fotfästet och när man inte vet vem som är vän och vem som är spion?

Den handlar om att ändå vara upp över öronen förälskad, i högsta grad levande och färgsprakande mitt i rädsla, förföljelse, angiveri och matbrist. Om att aldrig tappa bort sitt eget människovärde. Att kunna sjunga och gapskratta och älska älska älska. Och njuta de rumänska maträtter som går att få till av den knappa maten som når folket. Dofter. Ansikten. Röster. Musik. Snö. Vackra klippor i skogen. Bergen.

Och så handlar den om flykten därifrån, hemlängtan och att bygga sig ett annat liv, långt hemifrån men med hela sin historia och sitt arv i bagaget.  Det blir stort, mäktigt och väldigt vackert.

Mellan raderna kikar en av mina närmaste vänner fram. Boken berättar hennes historia. Hur en vän till familjen helt plötsligt kunde försvinna, raderas. Och hur de en gång satt på ett annat flygplan med bultande hjärtan, då när livet i Rumänien blivit för svårt att leva och överleva. Hon berättar om den iskalla skräcken där i flygplansstolen, när hon bara väntade på att fotstegen som förföljt henne på gatorna i Bukarest skulle höras inne i flygplansgången och lägga en ondskans hand på hennes axel. Hon var vettskrämd innan planet slutligen lyfte med Tyskland, Sverige, frihet och ett värdigt liv som destination.  Jag vet inte när hon vågade andas ut.