Böcker från Svarta havet

I dag har vi fått ett paket med två böcker till biblioteket från förlaget 2244, ett förlag som ger ut böcker skrivna av författare från länderna runt Svarta havet. De böcker vi fått är Tåg till Trieste av Dominica Radulescu. och Lasarus kvinnor av Marina Stepnova.

Tåg till Trieste handlar om en kvinna som flyr från Ceaucescus Rumänien via Italien till USA. Enligt Svenska Dagbladets litteraturkritiker Eva Johansson beskriver romanen som en bok om obändig livsglädje i ett totalitärt system. 

Lasarus kvinnor handlar om tre generationer kvinnor i 1900-talets Ryssland, en beskrivning av Ryssland underifrån, I något som verkar vara en rysk feelgood roman.

På senare tid har jag kommit att fundera en del över skrattet. Varför vi inte skrattar så mycket i Sverige. En orsak är kanske att vi inte måste. Svåra kriser behöver skrattet som livboj och syresättning.

Men det är väl också något i vår kultur, hur man skall vara för att bli tagen på allvar. Så sent som 1935 dömdes Thor Modéen och John Wilhelm Hagberg till böter för att de varit för roliga vid en matiné på juldagen. Som grund för böterna på 75 kronor var bland annat att Modéen burit en alldeles för rolig hatt.

Tvättstugebiblioteket och en riktigt bra roman.

Det går framåt med tvättstugebiblioteket. Vår hyresvärd har nu snickrat upp hyllor i det gamla städförrådet samt ställt en hylla utanför. De har tom gett oss pengar att köpa böcker för. Vi ska invigning den 13 januari. Det här blir toppen. Vi är förvånade över hur enkelt det var att få igenom det här. Var är haken undrar vi nu? Haken är förstås vårt eget engagemang. Men tröttnar vi så tror vi också att folk tröttnar på oss. Att andra hyresgäster kommer att ta över huvudansvaret och tom göra biblioteket bättre. Men lugn vi tänker inte tröttna i första taget. För att en sådan utveckling över huvud taget skall vara möjlig krävs att man satsar mycket från början. Att det finns en grundläggande idé som slagit igenom.  Vi har en bra idé och har tillsammans vår hyresvärd Stena Fastigheter sannerligen satsat. Ibland har man tur. 

Varför går vi det här? Ja för att vi är två grannar som gillar att läsa som har hör talas om andra tvättstugebibliotek. I vårt hus  finns redan en bra granngemenskap att bygga vidare på. Det har hänt jobbiga saker i huset också men vi tycker att det positiva överväger. Genom att dela böcker så blir det förhoppningsvis ännu lättare att börja snacka med varandra.

Jag har precis läst en bra bok. Americanah av Chimanda Ngozi Adiche.  Det finns en del romaner som är bra stora berättelser andra som får en att se på världen en på ett nytt sätt, Americanah är både och skriver man i Guardian. 

Berättelsen handlar om Ifemelu som lämnar Nigeria för att studera i USA. Hemma har hon lämnat sin pojkvän Obinze som har för avsikt att komma efter. Men något händer. Ifemelu bryter kontakten. I  USA blir hon snart en känd bloggare som skriver om situationen för afrikaner och afroamerikaner. Hennes reflektioner i bloggen blir en del av romanen, de är sakliga och vassa, ser till att ställa saker på sin spets.  Som ickefärgad får man inblick i vad det innebär att aldrig vara normen.  Som resonemang om att Barack Obama aldrig hade kunnat bli president om Michelle inte haft rakpermanentat hår. Eller att det inte finns någon hudfärgad foundation i din egen hudfärg. 

Efter många år återvänder Obinze till Nigeria.Det är ett land som förändrats och närmat sig västvärldens levnadsstil.  

Americanah passar utmärkt för en bokcirkel. Men det finns så mycket att prata om att man borde dela upp boken på flera träffar. 

Ibland när man läser recensioner av debutförfattare så skriver kritikern att det är spretigt och att författaren vill mycket. Adiche vill mycket, får in mycket utan att det spretar. Det är 5-600 sidor som inte är långa. Det är sakligt och samhällskritiskt, samtidigt som det är känslosamt. En värld att dras in. Människor att älska. Situationer att skratta åt. En stor roman kort och gott. Americanah kommer att finnas i tvätststugebiblioteket. 

Om ni ska läsa en bok i vinter, läs Vinterkriget

 Det första misstaget Max och Katriina gjorde den vintern - och det skulle komma många misstag före skilsmässan - var att frysa ner barnbarnens hamster.

Så inleds Philip Teirs roman Vinterkriget, en finlandsvensk roman som kommit ut på svenskt förlag nu i sommar. Romanen är full av finsk kärv humor, samtidskritik och samtidskänsla. Teir visar på en enastående förmåga att plocka fram det komiska i det tidstypiska.

Berättelsen handlar om Max och Katriina, ett par i sextioårsåldern, deras barn och deras identitetskriser.Max är sociolog som blivit rikskänd som sexprofessorn efter en om finländarnas sexvanor. I bokens början får han kontakt med en ung kvinnlig journalist, Laura,  som han frestas och lockas att inleda en relation med. Katriina är mellanchef inom vården, trött på det mesta och förvånas över att ingen märker att hon slutat att engagera sig.

De har två barn, den yngsta Eva som går på konstskola i London. Den äldsta Helen, lärare som lever ett närmast perfekt liv,  med en närmast perfekt man och två små barn. Förutom humor lyckas romanen koppla samman världen. Katriina åker till Manila för att värva sjukpersonal till Finland. Men i Filippinerna är man orolig, eftersom lönerna det lönar sig även för läkare att bli sjuksköterskor i Finland. Eva som går på konstskola i London, inleder en relation med en excentrisk och galen lärare, delar lägenhet med en kvinna som jobbar på börsen och hänger med en kille som tillhör occupy-rörelsen.

Utan minsta svårighet flätar Teir samman en hel värld och det är roligt. Jag känner visst hopp. Även om det finns stora orättvisor i världen blir det alltmer svårt att blunda för. Men framförallt är det som sagt var väldigt roligt. Bara läs.

det börjar gro i rusket...

Precis när det är kura-ihop-sig-tid börjar det röra sig i huset och Blomstrabloggen börjar gro. Vi börjar visa oss lite, bjuda in andra bloggare och författare som bor här och snickra på logga, planera bokinköp lite smått, planera hyllor med Kurre... snart snart snart nu!!  

Chick lit

Första gången jag hörde talas om chic lit visste jag inte vad det var. Jag kunde väl ana på de sammanhang jag såg benämningen, men jag saknade en definition. Jag pratade om det på biblioteket där jag arbetade och snart hade vi tagit reda på att det handlade om unga kvinnor i storstaden.

Jag har kollat och termen etablerades år 2000, så jag gissar att jag träffade på den någon gång 2001-2002. En av de böcker som gav genren genomslag var Bridget Jones Dagbok av Helen Fielding som jag själv tycker är  alldeles utmärkt underhållningslitteratur.

Vad är underhållningslitteratur? För mig är det något som är lätt att läsa, men som träffar och säger någonting om samtiden. Förmodligen inte några blivande klassiker.

 En annan utmärkt  pionjär i genren är  är Marian Keyes.  När jag var gravid med mitt första barn läste jag hennes bok Vattenmelonen. Den handlar om en kvinna som blir övergiven på BB. För mig var det  terapi. Jag gillar att förbereda mig på det värsta. Jag åt Marian Keyes första böcker eftersom de var så roliga.  Men efter tre fyra romaner var det nog.  Hon blev lite av en parodi på sig själv. Det är ett problem som allt för populära författare kan råka ut för. De försöker upprepa sin succé enligt samma koncept i stället för att utvecklas. Klart att det inte blir bra. Allt som inte utvecklas stagnerar.

Att genren har  dålig status beror nog mest på att den handlar om kvinnor. Eftersom det är så många böcker i genren så är det självklart varierande kvalité. Men många chic lit romaner  är grymma samtidsskildring. I senaste numret av Karvan kan man läsa om kinesisk chic lit.  Kina verkar stå för en mycket intressant utveckling av genren,  inte minst på grund av att författare som Wei Hui. Hennes roman Shanghai baby har nått internationella framgångar och har filmatiserats. Men i Kina har romanen censurerats. Tänk att skriva en bok som blir censurerad. Vilken grej!


En chic lit -roman från närmare håll,  Danmark,  som jag gärna rekommenderar är Kirsten Hammanns Se på mig. Romanen är underhållande, raljerande, humoristisk men utan att vara ytlig. Se på mig handlar om två personer som råkar dela lägenhet. Det är Julie  som förtränger att hon blivit övergiven och vägrar att ta av sig förlovningsringen.  Hennes fästman har åkt till Indien för att hitta sig själv. Väl in Indien hör han inte av sig. När hon ringer honom efter ett par månader får hon reda på att han kom tillbaka till Köpenhamn bara efter ett par veckor och att han bor hos en hos en kvinna.

Innan dess har Julie tvingats hyra ut en del av lägenheten. Hyresgästen är Sune. En författare utan framgång som sagt upp sitt jobb på macken, sålt sin lägenhet och flyttar in för att skriva den stora romanen. När Sune bosatt sig hos Julie  läser han en bok om detektivarbete som ger honom inspiration till att börja övervaka Julie. När hon kommit hem från en sjukhusvistelse ger han henne en nalle, eftersom han konstaterat att hon är barnslig nog att omge sig med gosedjur. I nallen har han placerat en övervakningskamera. Istället för att skriva sitter Sune på sitt rum och kollar in vad Julie gör.

Det är mycket att förfasas och roas över. Men nerven i berättelsen beror på att Hammann  beskriver människors sårbarhet. Det är synd om människorna skrev Strindberg. Det verkar Hammann hålla med om.

Jag har läst Ru

”Jag kom till världen under Tet-offensiven några dagar in på det nya året, Apans år, när explosionerna från de långa smatterbanden som hängde utanför husen ackompanjerades av knattret från kulsprutorna.”

”Jag föddes i skuggan av fyrverkerisprakande himlar som pryddes av lysande girlanger och korsades av missiler och raketer. Det var min uppgift att födas för att ersätta de liv som gått till spillo.”

Så VACKERT! Kim Thúy flydde från Sydvietnam under kriget och bosatte sig i Canada. När hon skildrar sin verklighet blandar hon bilderna från nu och då och, som i den citerade inledningen, bilderna där freden och kulturen blandas och trasas sönder av kriget och attackerna. Ovan kopplar hon ihop smällarna från det vietnamesiska nyåret med bomberna som föll över hennes land.

Boken består av en rad bilder från Thúys liv, både i Vietnam och Canada och under resorna däremellan. Den är indelad i småtexter som nästan känns fristående. En liten text per sida. Det för tankarna till det asiatiska minimalistiska, en roman nästan i Haikuform. Fint, stilistiskt genomarbetat, poetiskt.  

Kim Thúy, Ru, Sekwa förlag, 2011

(på franska: Ru, Libre Expression, 2009)

tvättstugebiblioteket och vi ska beväpna oss

Vår hyresvärd har börjat rigga för ett tvättstugebibliotek.  Skall vara klart till höstlovet. Detaljerna får jag och Susanne full frihet att bestämma över.

Nu i det snaraste skall vi lägga sätta ut lappar i husets trappuppgång för att få reda på ifall det finns fler bloggar i huset. Alla bloggar vill vi länka till på vår blogg. Tanken är att blomstra skall bli en lokal angelägenhet som engagerar så många av oss hyresgäster som möjligt. Vi vill ha många läsare i vår eget hus. Vi hoppas också hitta andra att andra hyresgäster som är intresserade av att gästblogga i Blomstra.


Jag har en lista i min mobil på böcker som jag vill blogga om här, men det finns också några andra bloggar som jag skriver i, så det blir ibland lite för ont om tid. Men vi har sagt att vi skall skriva två blogginlägg var i månaden, så mer kan ni inte förvänta er.

Jag hade ett väldigt trevligt samtal med vår hyresvärds relationsförvaltare angående tvättstugebiblioteket. Hon poängterade att de tar våra synpunkter på högsta allvar. Hur ofta hör man någon säga det? Där fanns också en idé om att göra om kallmangelrummet till ett sällskapsrum, kanske för bokcirklar. Möjligtvis är detta upprinnelsen till ett tvättstugekrig. Hoppas inte det. Men jag vet ingenting om kallmangelns roll i nutiden eller i vårt eget hyreshus.