Marias Testamente av Colm Tóibín

Det var med blandat intresse jag tog mig an romanen Marias testamente av Colm Tóibín.  Författaren är en av Irlands mest ansedda och han är duktig på perspektivskiften. Det är nästan det roligaste jag vet, att få höra saker från olika håll, både i berättelser och i verkligheten. Hans förra bok En lång vinter var en upplevelse jag inte kunnat skaka av mig.

Men temat för den här romanen, jungfru Maria, intresserade mig inte speciellt. Fast en kort roman på 130 sidor om Jesus så här alldeles före påsk skulle jag väl ändå kunna klämma in eftersom det är skrivet av Tóibín.

Maria i berättelsen är klok men förbittrad. Jag försöker föreställa mig hur det skulle kännas  att se sitt barn korsfästas, men det går så klart inte, det blir för smärtsamt. Just där är Toíbíns text väldigt målande. Jag förstår, men måste blunda för vad jag förstår. En liknelse orkar jag ta till mig, hur det måste vara att se sina barn bli dömda till hårda straff. Att det finns något i offentliga straff, så som det ofta såg ut förr, på galgbackar och på torg, som inte tog hänsyn till att det fanns några älskande anhöriga, eller att det var de anhöriga som i slutändan fick straffet och lidandet. I det här fallet var det Maria, modern som blev straffad, eftersom fadern inte var närvarande. De andra, anhängarna och lärjungarna finns där, men hon försöker hålla distansen, för hon har inga höga tankar om dem. De är män som inte kan se en kvinna i ögonen, på något sätt oförmögna i livet och som följer Jesus för att han fyller ett tomrum, eftersom han är det de själva inte kan vara. I slutändan ger hon dem skulden för hans korsfästelse, att de både trott och röjt.

Men Maria är också förbittrad över vad de gör henne till, utan att fråga efter hennes bild, eller att de påstår att den frånvarande fadern är Gud. Det kan man ju förstå. Fast jag har aldrig tänkt på det förut. En annan sak är att dessa män också har tolkningsföreträde. Det är deras evangelium som sprids och skapar fundamentet av kristendomen.

Jag är själv inte troende. Men de här berättelserna har ju varit med och format vårt kulturarv.  Där en  tongivande del av berättelsen handlar om att Jesus var resultatet av en jungfrufödsel. Det är inte klokt när man tänker på det. Marias testamente är ingen nödvändig läsning, men den är intressant.

Förberedelse för bokklubb, tips

Elin Wägner, Ellen Key och några flera hade en gång en diskussionsklubb. De åt smörgåsar för att det inte skulle bli för mycket med hushållssysslorna inför träffarna. Man kan laga mat och pyssla om för att det är kul. Men det är min övertygelse att man vill ha tid att tänka och vill bidra med lite frigörelse måste kämpa mot tvång och konventioner i sådana här sammanhang. Men man kan så klart välja att läsa av andra orsaker, för att det är klädsamt. Här har jag dukat upp inför en bokcirkel på 3 personer. Jag har förberett mig genom att sova middag och läsa lite serier

Läsare i Slottsskogen

Idag är Slottskogen full av människor som njuter den första värmen. Det är barn på sparkcyklar, mammor och pappor som springer efter barnen, par som ligger och pussas och planerar en framtid tillsammans, folk som joggar och tänker Göteborgsvarv... och så är det läsarna.

På väg hem från vår picnic (utan bok) får jag idén att spana in vad folk läser denna härliga dag. Det är en spretig samling: två deckare (en på franska), två Kalle Anka, en fackbok om jämlikhet och en om bröllop samt Célines Resa till nattens ände.

Ännu en slutsats jag kunde dra av min undersökning med ett ytterst begränsat underlag var denna: Läsare är ett väldigt trevligt släkte. 

När gud var en kanin

När gud var en kanin av Sara Winman berättar om en barndom, ganska fantasifull och händelserik. Romanen får mig att återuppleva de små detaljerna i min egen historia och titta upp för att lägga märke till fler nyanser även i nuet. Landskap och hus och den kärleksfullt ihopsatta familjen där man inte måste dela blod för att vara med, beskrivs så färgsprakande att jag tänker på de röd-orangea lönnskogarna i Lasse Hallströms film Ciderhusreglerna. Sådan läsning har en oxytocin-stimulerande verkan på mig.

Där finns avgrundsmörker också. Det är inte det att allt bara är ljust och färgglatt. Det svarta är uttalat och tydligt ibland, och ibland är det bara en krusning på ytan, ett litet ”ju” som vittnar om vad som vilar därunder. En del av litteraturens charm, den där tilliten till att läsaren följer med berättandets små och stora svängar.

Ännu en roman som jag läser och stönar för att det är så vackert. Så vackert!! Sådär bra att man läser långsammare och långsammare för att inte komma till slutet riktigt än. En bekant i nittonårsåldern kom på besök, såg boken på soffan och utropade ”världens bästa bok! Jag har läst den fem gånger!”  Ni hör ju. 

egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek

Det handlar naturligtvis alltid om personkemi, det där om man tycker om en bok eller inte. Olika läsare möter texten på olika sätt. Dock är det sällan så tydligt som när jag pratar med folk om boken Egenmäktigt förfarande. Vi är ju många som har läst den.

Åsikterna går isär i själva skuldfrågan: Är det mannen, den hyllade konstnären, som är en storskurk som leker med kvinnans känslor? Eller är det kvinnan som är skurken som sviker sig själv och kastar sig in i tegelväggen om och om igen? Kunde han handlat på ett bättre sätt? Eller är det bara så han är? Är han ens kapabel? Och hon, varför ger hon inte upp? Varför ser hon inte att han inte är kapabel till det registret av känslor? Skulle han kunna öppna hennes ögon och landa henne varsamt ens om han ville? Och själva berättandet, är det ett tecken på att hon faktiskt har förstått?

Är det hon känner ens kärlek? Är det han känner kärlek? 

I många av samtalen motiverar sig åsikterna med egna upplevelser och egna kärlekssår. Hur spännande som helst. 

Komo av Pontus Joakim Olofsson

Det har varit besvärligt för mig att skriva om böcker här på sistone. Vi hade bestämt att skriva om sådana böcker som finns på Blomstra, men så läser jag annat, då jag är nyfiken på det nya som skrivs om i tidningarna. Så vi bestämde att vi skulle få skriva om vad vi ville. Därför skriver jag nu äntligen om Komo som jag fick i julklapp.

Trots att Komo är Pontus Joakim Olofssons debutroman är det bland det mest välskrivna jag läst på svenska på många år.
Det är Science Fiction och min yngre kollega på jobbet menade att det var en högst trolig framtidsskildring. Men jag tror att världen blir bättre. Den enda dystopi jag tror på är min egen framtida död. Ibland när äldre människor pratar om hur allting är på väg åt helvete brukar jag tänka på att de blandar ihop världen med sitt eget ofrånkomliga förfall. Och yngre har en så överdrivet romantiskt syn på historien. Oavsett vad man tycker så är det en bok som ger upphov till många diskussioner, en passande bokcirkel bok.



Det är spännande också ända fram till slutet och grymt originellt. Det finns en bok som jag tänker på då och då under läsningen, det är Thomas Manns Bergtagen. I båda romanerna är det alpluft och ett slags psykiskt undantagstillstånd. Mann sa att Bergtagen handlade om att göra guld av en enkel människas själ och på något sätt är det också vad Komo handlar om.

Efter fyra år vaknar huvudpersonen Kattarina upp ur en läkemedelsfantasi där hon trott att hon varit läkare på en psykiatrisk klinik i Zürich. Men egentligen har hon varit en av patienterna. Hur kunde det bli så?

Kattarina pusslar ihop några bitar av sitt liv och bestämmer sig sedan att genomgå en behandling för att få hela sitt minne tillbaka. Det är en berättelse om något ohyggligt. Jag är fascinerad av ur Olofsson lyckas bygga historien med en sorts medidativ närvaro i nuet, som gör läsningen till något väldigt behagligt, samtidigt som det är ett berättargrepp som bygger upp berättelsen. Eftersom Kattarina tappat minnet så växer hennes idé om vem hon är jämsides med  att jag som läsare lär känna henne, vilket möjliggör en mycket förtrolig men smärtsam identifikation. Därför är det också en bok som ger en del svar på vad det är som gör oss till människor. Missa inte denna bok.

Out of controll

Läser just nu