Tips mot vintern

Vintern har varit föredömligt kort. Jag har inte hunnit få dåligt samvete för att jag aldrig varit ute och åkt vare sig skridskor eller skidor. Om det fanns ett muminparti skulle jag gå med i det. Jag är förtjust i tanken på att gå i ide och komma ut på sommaren som brunbränd, glad atlet. Fast jag blir mest rosa om jag ska vara ärlig.Det sa tom en dam som skulle sälja puder till mig. Själv var hon vackert olivfärgad och jag känner på mig att hon funderat en del över den svenska tråkiga hyn. Hon jobbade ju ändå med kosmetika.

Februari har varit en spännande månad, med filmfestival då jag framförallt såg den norska filmen Letter to the King som sedan också vann något slags pris.Om den kommer upp på någon biograf så rekomenderar jag dig verkligen att se den:

På festivalen lyckades jag också lyssna på Chimanda Ngozi Adiche när hon pratade om filmen En halv gul sol. Men hon pratade också om feminism. Någon i publiken gick i polemik med henne och sa att han inte var feminist eftersom det handlade om mänskliga rättigheter. Chimanda Ngozi kontrade med att det fanns en stor grupp som led av brist på mänskliga rättigheter just för att de var kvinnor och därför kallade hon sig feminst.


Men jag vill tipsa om några bra ungdomsbböcker som vi har i Blomstra
Jag En av David Levithan är en mycket spännanderoman som ställer i min föreställningsvärld på ända. Huvudpersonen i boken har olika kropp varje dag. Det dröjer ett tag innan jaget förstår att inte alla har det så. . En dag blir  Jag En kär i en speciell person och hur ska personen kunna få reda på det? För mig som är som är så förtjust i tanken att kunna byta kropp hursomhelst så serverar boken en lockande föreställning. Tänk att hamna i olika kroppar varje dag, att få smygtitta på folks liv. En dröm lika åtråvärd som en tidsmaskin. Det finns så mycket i litteraturens värld som jag önskar var på riktigt, annat som jag önskar inte var på riktigt och däför läser för att orka ta in.


 Något som jag önskar inte var på riktigt är Förr eller senare exploderar jag  av John Green. som handlar om två ungdomars kärlek och sista färd mot döden. De är båda cancersjuka och träffas på ett stödmöte. I början av boken tyckte jag att det var för mycket av allt. Sen insåg jag att det är en sådan här berättelse som faktiskt finns och därför måste få skildras.Det är en bok om de stora frågorna. Ibland kan det kännas som lite mycket opera, men det balanseras upp av lagom kryddor av cynsim och komplexitet.  Frågan är om det kan bli så mycket annat än opera när det handlar om unga människor som är både dödsjuka och kära. Men det är vackert och det är därför man står ut. Det finns många läsare över hela världen som älskar den här boken.

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten

Mordet på grannens hund får den 15-årige Christoffer att inleda detektivarbete.  Han söker och funderar, inspirerad av Sherlock Holmes, och det han gräver fram förändrar allting för honom. Precis allt. Det är hans röst och ord som berättar historien, och eftersom han har Aspergers möter läsaren en annorlunda värld med andra lagar och andra sätt att uppleva saker och ting.  

Jag älskar det mötet! Det som följer logiska lagar i min värld är inte nödvändigtvis logiska i hans. Lätt blir svårt och svårt blir lätt. Omöjligt blir självklart och självklart omöjligt. Det man behöver förklara tas för givet och det som tas för givet behöver förklaras. Underbart.

Det får mig att titta på världen på ett lite nytt sätt, med insikten att allt som jag kallar logiskt och detendasättet inte alls behöver vara det.  Det får mig att tycka jättemycket om Christoffer och inse att världen är mycket mer jobbig för honom än vad hans utbrott och ständiga orubblighet är för världen. 

Det får mig faktiskt att drömma mig tillbaka till tiden då mina egna barn befann sig i ”kan själv-åldern”, det magiska tänkandets period: ta på strumporna före byxorna och dagen är förstörd. Råka trycka på hissknappen själv och allt, precis allt, är förstört. Säg att det som är superviktigt inte är så värst viktigt, och världen blir outhärdlig. 

Boken är inte tjock. Kanske behöver du leta lite efter den i Blomstrahyllan, men när du väl hittar den är den god som en söndagsfika.

Klara G tipsar...

Lille varulven av Cornelia Funke

Boken handlar om en pojke som ser en varulv, när han plötsligt blir biten förvandlas han själv till en!

Pojken som nu heter Motte trivs inte alls med ett varulvs-liv. Han och hans bästa vän Lina gör allt för att Motte ska bli en vanlig pojke igen. Dom går till biblioteket för att söka fakta om vad som kommer hända med Motte om han är varulv för länge! 

När till och med bibliotekarien får veta att han är varulv då går hon till sin kompis som vill veta sanningen om monster. Mer får jag nog inte avslöja, men jag tyckte att boken var väldigt bra och att det var synd att jag hade läst ut den.
//Klara Granström, 8 år

Madame Bovary av Gustave Flaubert

Det finns böcker och det finns böcker. Bonnier pocket har gett ut en rad fina feministklassiker och där ingår Madame Bovary av Gustave Flaubert. En roman som ingår på min topp- hundra- lista över böcker jag älskar.

Varför då kan man fråga sig? Den har verkligen betytt något för romankonstens rätt att beskriva människor inifrån. 1857 väckte man ett sedlighetsåtal mot romanen, men Flaubert vann.

Åtalet gällde att huvudpersonen i romanen, Emma, Madame Bovary, var otrogen. Det finns många olika läsningar av romanen. För mig är det inte en roman som handlar om otrohet eller  kärlek, utan snarare om att inte kunna påverka sitt eget liv. Det är därför det är en stor bok för mig.

Det finns så många intressanta detaljer som gör romanen till ett fullkomligt verk. Emma lever ett tråkigt liv med sin pappa på en lantegendom. Emma gifter sig med en läkare som vårdar hennes pappas brutna ben. Han är änkeman och har ett kort äktenskap bakom sig, med en äldre kvinna som hans mamma valt ut åt honom.

Det är en snäll man och Emma är mer än han någonsin drömt om.  Men det liv som väntar Emma är inget vidare. Hennes uppgift är främst att vara fin fru. Inte ens sitt eget barn får hon ta hand om, det lämnas till en amma. Hon är från början någon med ambitioner och drömmar. Medan hennes man är förnöjd. Han tycker om och bryr sig om henne, men förstår inte vad som är fel. De flyttar till sist till en liten stad, med förhoppningen att det där skall bli lite roligare för Emma. Men hon drömmer om Paris och platsen de kommer till är Yonville. Det är i beskrivningen av Yonville och dess invånare som Flaubert briljerar.

Det är en stad dit det bara går en väg. Där språket saknar tonfall liksom landskapet saknar själ. Där man gör de sämsta ostarna i hela provinsen och man håller sig med ålderdomliga, olönsamma jordbruksmetoder trots att man i alla andra områden har moderniserats. Där folk uppsöker prästen när de ska bota kor eftersom de tror han kan trolla och går till apotekaren istället för doktorn.  Jag tror att alla har varit i liknande miljöer. Det kan vara hem där man inte ser att tiden gått framåt. Arbetsplatser. Människor som liksom luktar av ett annat årtionde. Eller en vilja att hålla fast vid form mer än innehåll. Det är sådana ställen tror jag, som tillsammans med fallenhet (naturligtvis ) är grogrund för mycket vansinne. Visst är Emma trivial och imbecill, en tröttsam drömmare, men hon är också ett offer.


Vid något enstaka tillfälle har Emma Bovary varit på en stor fest i Paris och sett ett annat liv, med snille och smak. Hon har potential för ett sådant liv. I den lilla hålan där hon sedan lever ett uttråkat liv finns en man som ser henne, han har tröttnat på sin älskarinna och bestämmer sig för Emma. Hon blir förälskad och passionen är det enda som skapar någon mening i hennes liv. Det är synd om Emma. Hela livet verkar ha lurat henne. Hon ville rymma. Tyvärr trodde hon att hon var tvungen att rymma i sällskap med en man och så var det väl på den tiden?

Tack och lov kan en kvinna rymma utan män i dag. Men en del av dem som flyr hamnar på skyddade kvinnoboende. Vem hade Emma varit i dag? Förmodligen en kvinna full av förtvivlan över att inte vara lycklig.

Emma Bovary är släkt med Ester Nilsson i Lena Anderssons roman  egenmäktigt förfarande. Men hon är också släkt med diktaren Johan Jönsson:

Göra.
Inte vara.
I alla arbetets rum:
göra, göra om, bli
det där
utan att komma någonstans.

Till inget.
Här.

Blomstrabiblioteket, voilà

Titta bara, så fint det är! 

Väldigt sällan fin av Sami Said

Noha vill inte ha med andra människor att göra. Han vill inte ha människor i sitt liv som mest går ut på att hålla sig undan, be, vara osedd och läsa och skriva om Eritreas historia. De skulle bara störa. Erfarenheterna han har av mänsklig kontakt är kränkningar av olika slag och av att vara osynliggjord i vilket fall. Så han vill inte.

Någon som håller sin personlighet gömd och skyddad bakom ryggen väcker känslor hos andra. Noha blir en tacksam och tom projiceringstavla för den som inte kan få nog av att exponera sig. Festprissen i studentkorridoren förstärker sin rolighet och festprissighet när han tillsynes hjärtligt kastar sig över Noha med sina ”kom igen nu’rå, var inte så tråkig” och ”du é ju för härlig”. Noha vill inte komma igen och han vill inte vara härlig. Han vill vara ifred.

Anna studentskan gräver och gräver för att hitta Nohas kärna av känslor, men det är kanske hennes eget grävande i sig som lockar henne mest. Och Noha fortsätter att vilja vara ifred. Han vet hemifrån att kontakten med kvinnor och med det som inte är eritreanskt innebär förfall, leder till fördärv och lockar en bort från den sanna identiteten.

Han vill inte och han vill verkligen vara ifred. Det finns kanske människor som verkligen verkligen inte tänker vara med för att de föraktar mänskligheten. Men jag läser och blir lite som Anna studentskan; där finns någonting som kanske ändå vill… där finns ju vissa tecken… jag vill gräva, jag också. Inte låta vara ifred. Fastän han ber mig att lämna honom, stänga boken och sluta att kräva att han berättar det han inte vill. Motviljan finns i texten. Ibland är meningarna inte ens korrekta, men inte på ett öga rött-vis utan bara som att de inte vill bli lästa. Inte ens meningarna bryr sig om mig.

Det är bokens första del. I den andra ska han resa med far och bror tillbaka till Eritrea på besök för att ta hand om ett arv. I Sverige har fadern hållit hårt på de islamiska rättesnörena. Han har inte visat mycket bredare känsloregister än vad Noha gör. Kommer någon känsloyttring fram så är det raseri.

När de kommer till Eritrea däremot släpper fadern på sitt stenansikte och han tar ut svängarna en bra bit utanför de ramar han lever inom i Sverige.  Fastern berättar om en helt annan version av honom, och visar en samling LP-skivor i källaren. När jag lämnar dem där har jag börjat ana en spirande avslappning och personlighet i Noha, och där finns tecken som får mig att tro att kanske vill han våga sig på att inte bara vilja vara ifred. Med en knappt hörbar, tacksam suck stänger jag boken och ställer den tillbaka i biblioteket. Låna den. 

Svulten av Hannele Mikaela Taivassalo

Pål Eggert, författare i huset bloggar om en ruggigt bra vampyrroman som vi har i vårt bibliotek

När Taivassalos vampyrroman ”Svulten” publicerades såg jag att den fick positiva recensioner på flera bokbloggar men kände mig inte särskilt motiverad att läsa den ändå. Jag gillade omslaget och hade tidigare läst hennes ”Sju knivar hade Andrej Krapl” men det räckte inte. Orsaken var väl just att den var vampyrroman. Jag var grundligt trött på massproduktionen av vampyrlitteratur och ofarliggörandet av dem. Förflackningen. För mig var vampyren ett mycket obehagligt monster, närmast en våldtäktsfantasi. Dracula dödar de han attraheras av, liksom Carmilla. Det är inte heller så att jag nödvändigtvis tyckte illa om mänskligfiering av monster. Jag tycker att Anne Rices gjorde något särskilt och eget, men sedan dess har man kramat allt vett ur vampyrmyten.

 Min egen roman ”Borde vara död” var ett mothugg, en träpåle genom vampyrernas alltmer blodfattiga hjärtan. Jag ville skriva om ett monster som var obehagligt, som livnärde sig på ett sätt som var frånstötande men som man ändå kunde förstå, kanske även sympatisera med. Jag var också oändligt trött på vampyrsensualismen. Den kändes oerhört slentrianmässig. Jag skåpade ut den och använde ett rivjärn för att skrapa all skönhet ur mina romanpersoners ansikten. Inte en jävel skulle få någon lättköpt Konsumvariant av sado-masochism att hetsa upp sig åt. Jag skulle till Swecon i Stockholm, ett arrangemang av och för de som gillar fantasy, science fiction, skräck och liknande och sitta i en diskussionspanel med gotikdoktorn Mattias Fyhr, Mia Franck som skrivit ”Martrådar och – Taivassalo. I sista stund försökte jag få tag i Francks och Taivassalos böcker på biblioteket men de var inte inköpta.

Jag lade inköpsförslag men det tog för lång tid. Jag hade turen att vara med på ett arrangemang med författarinnan Nene Ormes som hade ett eget exemplar av ”Svulten” och började läsa på tåget upp till Stockholm. Jag kände mig lite stressad men kunde inte undgå att känna hur jag begravdes levande i Taivassalos poetiska språkdräkt och de dunkla stämningarna i romanen. Efter en stund var jag helt förförd. ”Svulten” innehåller många saker som en gång fick mig att vända mig emot vampyrmyten. Hennes Jorunn Själfhämnd är vacker, stark, snabb och kultiverad – allt som man vill vara. Men samtidigt farlig och utanför. Det här blir ofta en önskedröm, en behagligt fantasi där de negativa sidorna med vampyrtillvaron inte tillåts bli något större problem. ”Oj oj, vad det är jobbigt att vara så snygg, leva för evigt och samtidigt dricka blod – det är så svårt att tvätta bort fläckarna från renässansskjortorna ungefär.” ”Svulten” är en mörkt romantisk vampyrroman och det skulle kunna bli dåligt. Platt och sentimentalt.

Men Taivassalo har ett språk som är så poetiskt att hela romanen bångnar av vackra meningar och stycken. Hon frossar helt oförskämt i blodsensualismen – en hel del vanlig sensualism ingår också – och den övergripande handlingen blir nästan ointressant. Hon kommer undan med att stoppa in flera episoder som mest bara beskriver Jorunns jakt eller förförelse av och dödande av bytet på olika platser, i olika tider. Någon dogmatisk skrivarskolelärare eller redaktör som gärna vill ha bästsäljare som slinker fram genom läsningen som oljade skitkorvar kan säkert ha invändningar. Men jag älskar att vila i de stämningar som Taivassalos tangenbord frambesvärjt, njuta av Jorunns jakt och mord om och om igen. Hennes lust och ytterligheter – hon antingen frossar eller svälter. Jag får väl nämna något kort om handlingen.

Vi följer Jorunn genom tvåhundra år när hon rastlöst flackar omkring i västvärlden. Särskilt scenerna från ett snöigt Helsingfors är minnesvärda. Hon ville egentligen aldrig bli vampyr och försöker finna sin plats i världen men tröttnar alltmer och har bestämt sig för att ta hämnd på den ätt som är orsak till hennes fall. Jag hade ibland svårt att hänga med i alla svängar genom tiden och runt världen men brydde mig uppriktigt sagt mindre och mindre ju mer jag förstod av handlingen.

Språket och de känslor Taivassalo skildrar så ljuvligt är nämligen som en berusning. Jorunn är för mycket och för lite. Över- och undermänniska, känslosam och grym, extas och grubbel. Det känns som om Taivassalo lyckats återskapa vampyrmytens ursprungliga laddning och dubbelhet. Under läsningen tänker jag på missbrukare som berättat för mig om hur det aldrig blir som när de tog sina första sprutor. Men för mig var det som om jag satt och letade bland sönderstuckna vener och plötsligt kände ett rus som var likvärdigt med jungfrusilen. Men sådant upplever man nog oftare om man missbrukar böcker istället för droger./Pål