Hem till mig Trude Marstein

Jag har läst en nyutgiven norsk roman som jag tycker vi ska köpa in till Blomstra biblioteket. Trude Marstein är en av de mest omsusade norska författarna.

Romanen handlar om läkaren Ove Haugli och hans kärleksliv. I början av romanen är han i sängen hos en kvinna, sedan cyklar han till en annan kvinna,  sin fästmö,  som berättar att hon ska ha barn. Han blir lycklig och säger att han vill ha fyra barn med henne. Så där fortsätter det. Spänningen i hans dubbelliv, relationer till olika kvinnor driver romanen.

Vi får följa Haugli i hans tankar från ung till gammal man. Jag fascineras över hans oförmåga att ta itu med saker. Han vill gärna att allt ska vara bra, eller att det ska kännas bra, men utan att han för den sakens skull vill ändra på sig.

Jag tänker en del på Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande när jag läser. Det beror på drivet i språket. Men också för att Lena Anderssons Ester liksom Marsteins Ove är besatta av kärlek, men på två helt olika plan. Ester lever i avhållsamhet, medan Ove drivs av att skapa tillfällen för sex.

Det finns mycket intressanta ingångar att diskutera i den här boken. Särskilt spännande är också Oves syn på kvinnor. Hur han älskar dem, prisar dem, men utan att vara medveten om att han hela tiden underordnar dem. Som den morgon när han är irriterad över att han måste väcka sin sambo för att hon ska ta hand om deras son Benjamin,  som Ove inte tycker får den omsorg han borde få av sin mor. Men istället för att stötta sonen går Ove ut och joggar.

Ove är en intressant människa att följa eftersom  att han definierar sig själv som en stor människovän, fast han egentligen nog mest av allt är en stor kåtbock som ljuger hur mycket som helst bara för att skydda sig själv. Hans stora drift är att få det att kännas bra gör honom till en patetisk antihjälte.

Det finns en moral i boken där kärnfamiljen är upphöjd som den riktiga och viktiga levnadsformen. Det är där vi har dubbelmoralen i Oves tankemönster, det som driver honom mot stupet. 

/Karin

Till Sista Andetaget av Anne Swärd.

Precis innan vi stängde för sommaren fick vi ett önskemål om att köpa in böcker av Anne Swärd. Men alla hennes böcker var slutsålda. I höst kommer de dock på pocket, så då köper vi in några titlar. Jag har läst romanen Till sista andetaget. Den handlar om vänskapen mellan en flicka och en flera år äldre kille. Det är landsbygd i Skåne. Både pojken och flickan befinner sig i utanförskap. Romanen handlar om flickans uppväxt, från sjuåring till ung kvinna och hur hon präglas av relationen till den här pojken som är ungefär fem år äldre.

Det som gjort boken intressant för mig är temat om vänskapens villkor. Vänskap handlar om att ha tillit och tycka om varandra. Men vänskapen är också oerhört styrd av samhällets normer. För oavsett om flickan och pojken har funnit varandra så betraktas de utifrån vilka dr är enligt färdigställda normer.  Pojken ses som överlägsen för att han är pojke och äldre. För mig handlar det om att vår idé om vad som är förnuftigt är såoerhört starkt sammankopplat med samhällsnormer och att det gör oss blinda på ett drabbande vis. Vi ser vad vi förväntas se. Men romanen är mycket mer komplex än så. Det handlar om olika saker och inga svar är enkla. Precis som det är på riktigt.


Jag tänker på en intervju jag läste med Birgitta Stenberg här om veckan . Det stod att hennes make aldrig kände sig hotad av hennes förhållande mellan andra kvinnor, eftersom han helt enkelt inte trodde att förhållande mellan två kvinnor kunde vara särskilt allvarligt.

Det är alltid intressant att läsa om det farliga. Men det farliga behöver inte vara ett mord. Det kan vara något så enkelt som att läsa om en person som väljer att tänka själv; vad det innebär i uppoffringar och vunnen frigörelse. Om tillblivelse.

Birgitta Stenberg ja. Ett stort och viktigt författarskap. Frid vare över hennes minne.

Thérèse Raquin av Émile Zola

Det mördas kors och tvärs. I TV, på bio och i deckarna stöter vi på lik överallt och vi letar mördare och kartlägger motiv på löpande band. Romanen Thérèse Raquin handlar också om ett mord. Ändå är den en helt annan sak. För att fatta mig kort i ett ämne jag skulle kunna skriva en hel uppsats om:

• Romanen är skriven 1867 av Émile Zola, stor fransk naturalistisk författare.
• År 1867, alltså skapades det här mordet långt före dem vi ser på TV idag.
• Romanen är naturalistisk; mordet, liket, förövarna, miljön, allt beskrivs detaljerat (och oooooooootroligt välformulerat!)
• Det handlar inte om att hitta en mördare utan att följa det som föregår och följer på mordet. Zola undersöker i naturalistisk anda vad ett mord gör med mördarna.
• Att ta livet av en annan människa är inte något man gör sådär lättvindigt med vänsterhanden. Människor som tar livet av andra människor begår ett naturvidrigt brott mot mänskligheten och därför är det väldigt laddat (se bara floden av mord och lik och mördare i kulturen). Man vänjer sig tydligen aldrig.
• Skrev jag att den här romanen är ett stilistiskt mästerverk? Den är ett stilistiskt mästerverk!

Steglitsan av Donna Tartt

En roman som behandlar en människas hela liv blir lätt ganska lång. Det är många kapitel och oändligt många ord. Vi läsare får lära känna bokens karaktärer väl. Vi kommer så nära att vi vet hur de fungerar och ser hur de utvecklas, känner att de blir äldre. 

När boken är utläst saknar jag dem eftersom de har varit med så länge. Och jag saknar historien, för den griper tag. Jag saknar alla kapitlen och alla orden fastän jag inte kunde tro det medan jag läste. Och läste. Och läste.

Historien börjar med ett bombattentat på ett konstmuseum där en ung besökare förlorar sin mamma, men i kaoset får med sig ett av konsthistoriens mästerverk – Steglitsan av Carel Fabritius. Boken handlar om hur besökarens liv blev efter det att han blev moderslös. Och om det förgängliga och ofta självdestruktiva hos människan som motsats till det eviga i Konsten, balansgången mellan kärleken till antika objekt för deras tidlösa skönhets skull å ena sidan och ren och skär materialism och kapitalism å den andra. 

Skymning över Svarta havet av Domnica Radulescu

Jippi! En ny bok av Radulescu! Läs mitt tidigare inlägg, det om hennes Tåg till Trieste, för jag kan inte säga det bättre än så. Återigen landar jag i det otroliga i att leva under ett så fruktansvärt förtryck som det i Ceausescus Rumänien. I människans ofantliga styrka som får henne att hitta ett liv även när världen är så surrealistiskt grym.  

Skymning över Svarta havet handlar också om ungdomsförälskelse, livslust, om kyssar och fest för att provocera de regnrocksklädda och avskyvärda spioner och om att tvingas simma långt ut i havet för att kunna prata utan att vara avlyssnad. Om modet att våga livet för att försöka ta sig över gränsen till en annan värld, en friare värld som man bara kan skymta speglad i de utländska turister som besöker Svarta havsstränderna. Man får inte tala med utlänningarna. Det är förbjudet och gör man det så riskerar man att försvinna. 

Nora har havet i sig. Hon badar och simmar varje dag, och i hennes tavlor är fiskar i olika former huvudmotivet. (Och titta på omslaget! Jag vill dyka i, nupåengång!) Det är till slut via havet som flykten planeras. Och den här berättelsen är inte en upprepning av Tåg till Trieste även om jag får njuta samma poetiska språk (ÅH vilket språk!), avsky diktaturen med samma intensiva känslor. Historien är en annan och personerna är helt nya bekantskaper. Och jag säger verkligen Jippi!! Jippi för att få läsa ännu mer av henne!

Tigern i Galina av Téa Obreht

Åh, vilken fin berättelse! Magisk realism, lika fantasieggande som vi känner den från Syd-och Mellanamerikas Allende och Marquéz (Andarnas hus, Kärlek i kolerans tid, Hundra år av ensamhet). Det är en elefant som går på gatorna, en tiger som bosätter sig i skogen och skrämmer slag på byborna samtidigt som den väcker deras vidskeplighet och behovet av en syndabock, en man som inte kan dö, andar som måste få frid…

Det är en ung kvinna, i ett Jugoslavien som håller på att slitas sönder av konflikter, som reser ut i byarna för att vaccinera barn. Hon upplever det där magiska, mystiska och otroliga som hennes morfar berättat för henne.

Berättelsen rymmer många människoöden. En del är beskrivna på flera sidor och andra ryms inom en enda rad och det är förunderliga öden. Under läsandet smyger sig känslan på mig att alla våra och grannen på spårvagnens liv kanske är sådär fantastiska och magiska om jag bara väljer att se dem så och klä dem i rätt ord. 

Semester

Är ni hemma i sommar? Jag var nere i tvättstugan i dag och konstaterade att den öppna hyllan, där vi hyresgäster ställer vårt eget,  var ganska urplockad. Sen kom jag dit igen en timme senare och såg en hel kasse med nya  böcker vid sidan av hyllan. Jag kollade aldrig på dem, men såg att en av böckerna var Loranga del 1-2 av Barbro Lindgren. Vi har precis köpt den till den låsta delen av biblioteket. Det är en bok som jag gärna rekommenderar som högläsning för folk mellan 5- 90.

I dag har jag lagt in alla nya böcker i vår katalog som finns till höger här i bloggen. Kolla får ni se vad mycket nytt vi har köpt in. I höst kommer vi att köpa böcker för ytterligare 12 000.

I dag har jag sett en dokumentärfilm som jag hittade i den öppna hyllan. Hugo och Rosa av Bengt Jägerskog. Det är en dokumentär som utspelar sig mellan år 1992- 2002 som handlar om ett syskonpar som bor på en gammal omodern gård där de själva är födda. Vi får följa Hugo och Rosa under deras sista år livet.

Vi svenskar är som galna i dokumentärer om gamla människor som lever omodernt på den svenska landsbygden.  Fredrik Lindström hade för några år sedan en tevserie som hette Världens modernaste folk där han spekulerade i om vi svenskar är världens modernaste folk. Kanske är vi det och det är väl därför den här typen av dokumentärer går hem så bra. En omodern tillvaro är också en begriplig tillvaro där vi inte är omgiven av en massa hjälpmedel som de flesta av oss bara har en ytlig förståelse för. Om ni behöver något att göra en regnig eftermiddag , så se Hugo och Rosa. Jag ställer ner den i tvättstugan i kväll igen. Själv önskar jag just nu en våg av filmer om gamla människor i förorten som också lever utanför det moderna svenska samhället. /Karin



.