Steglitsan av Donna Tartt

En roman som behandlar en människas hela liv blir lätt ganska lång. Det är många kapitel och oändligt många ord. Vi läsare får lära känna bokens karaktärer väl. Vi kommer så nära att vi vet hur de fungerar och ser hur de utvecklas, känner att de blir äldre. 

När boken är utläst saknar jag dem eftersom de har varit med så länge. Och jag saknar historien, för den griper tag. Jag saknar alla kapitlen och alla orden fastän jag inte kunde tro det medan jag läste. Och läste. Och läste.

Historien börjar med ett bombattentat på ett konstmuseum där en ung besökare förlorar sin mamma, men i kaoset får med sig ett av konsthistoriens mästerverk – Steglitsan av Carel Fabritius. Boken handlar om hur besökarens liv blev efter det att han blev moderslös. Och om det förgängliga och ofta självdestruktiva hos människan som motsats till det eviga i Konsten, balansgången mellan kärleken till antika objekt för deras tidlösa skönhets skull å ena sidan och ren och skär materialism och kapitalism å den andra. 

Skymning över Svarta havet av Domnica Radulescu

Jippi! En ny bok av Radulescu! Läs mitt tidigare inlägg, det om hennes Tåg till Trieste, för jag kan inte säga det bättre än så. Återigen landar jag i det otroliga i att leva under ett så fruktansvärt förtryck som det i Ceausescus Rumänien. I människans ofantliga styrka som får henne att hitta ett liv även när världen är så surrealistiskt grym.  

Skymning över Svarta havet handlar också om ungdomsförälskelse, livslust, om kyssar och fest för att provocera de regnrocksklädda och avskyvärda spioner och om att tvingas simma långt ut i havet för att kunna prata utan att vara avlyssnad. Om modet att våga livet för att försöka ta sig över gränsen till en annan värld, en friare värld som man bara kan skymta speglad i de utländska turister som besöker Svarta havsstränderna. Man får inte tala med utlänningarna. Det är förbjudet och gör man det så riskerar man att försvinna. 

Nora har havet i sig. Hon badar och simmar varje dag, och i hennes tavlor är fiskar i olika former huvudmotivet. (Och titta på omslaget! Jag vill dyka i, nupåengång!) Det är till slut via havet som flykten planeras. Och den här berättelsen är inte en upprepning av Tåg till Trieste även om jag får njuta samma poetiska språk (ÅH vilket språk!), avsky diktaturen med samma intensiva känslor. Historien är en annan och personerna är helt nya bekantskaper. Och jag säger verkligen Jippi!! Jippi för att få läsa ännu mer av henne!

Tigern i Galina av Téa Obreht

Åh, vilken fin berättelse! Magisk realism, lika fantasieggande som vi känner den från Syd-och Mellanamerikas Allende och Marquéz (Andarnas hus, Kärlek i kolerans tid, Hundra år av ensamhet). Det är en elefant som går på gatorna, en tiger som bosätter sig i skogen och skrämmer slag på byborna samtidigt som den väcker deras vidskeplighet och behovet av en syndabock, en man som inte kan dö, andar som måste få frid…

Det är en ung kvinna, i ett Jugoslavien som håller på att slitas sönder av konflikter, som reser ut i byarna för att vaccinera barn. Hon upplever det där magiska, mystiska och otroliga som hennes morfar berättat för henne.

Berättelsen rymmer många människoöden. En del är beskrivna på flera sidor och andra ryms inom en enda rad och det är förunderliga öden. Under läsandet smyger sig känslan på mig att alla våra och grannen på spårvagnens liv kanske är sådär fantastiska och magiska om jag bara väljer att se dem så och klä dem i rätt ord. 

Semester

Är ni hemma i sommar? Jag var nere i tvättstugan i dag och konstaterade att den öppna hyllan, där vi hyresgäster ställer vårt eget,  var ganska urplockad. Sen kom jag dit igen en timme senare och såg en hel kasse med nya  böcker vid sidan av hyllan. Jag kollade aldrig på dem, men såg att en av böckerna var Loranga del 1-2 av Barbro Lindgren. Vi har precis köpt den till den låsta delen av biblioteket. Det är en bok som jag gärna rekommenderar som högläsning för folk mellan 5- 90.

I dag har jag lagt in alla nya böcker i vår katalog som finns till höger här i bloggen. Kolla får ni se vad mycket nytt vi har köpt in. I höst kommer vi att köpa böcker för ytterligare 12 000.

I dag har jag sett en dokumentärfilm som jag hittade i den öppna hyllan. Hugo och Rosa av Bengt Jägerskog. Det är en dokumentär som utspelar sig mellan år 1992- 2002 som handlar om ett syskonpar som bor på en gammal omodern gård där de själva är födda. Vi får följa Hugo och Rosa under deras sista år livet.

Vi svenskar är som galna i dokumentärer om gamla människor som lever omodernt på den svenska landsbygden.  Fredrik Lindström hade för några år sedan en tevserie som hette Världens modernaste folk där han spekulerade i om vi svenskar är världens modernaste folk. Kanske är vi det och det är väl därför den här typen av dokumentärer går hem så bra. En omodern tillvaro är också en begriplig tillvaro där vi inte är omgiven av en massa hjälpmedel som de flesta av oss bara har en ytlig förståelse för. Om ni behöver något att göra en regnig eftermiddag , så se Hugo och Rosa. Jag ställer ner den i tvättstugan i kväll igen. Själv önskar jag just nu en våg av filmer om gamla människor i förorten som också lever utanför det moderna svenska samhället. /Karin



.

Sommarstängt

På söndag har vi sista öppna dagen för terminen. Sen öppnar vi igen i slutet av augusti. Då kommer det vara en del nya fina böcker på plats. Vi har ju fått 4000 att köpa för. I höst är det 8000 kronor till som vi kommer att använda för att köpa in höstens nya böcker.

Det har varit en fin första vår för Blomstra biblioteket. Många samtal om litteratur med grannar som man tidigare inte visste att de läste. Så mycket uppmärksamhet vi fått. I veckan var förresten Hemmets Journal på besök och gjorde ett reportage. Tidigare har vi varit med i Radio Göteborg, Tidningen Centrum, GP, Hem och hyra, Allers, Metro och bibliotekstidningen Framsidan. Hoppas hoppas att idén med tvättstugebibliotek sprider sig!

Några snabba boktips får ni här:

Kanada av Richard Ford. En välskriven, ganska otäck berättelse om ett barn som växer upp under svåra omständigheter. Det är en pojke vars föräldrar begår ett bankrån. Richard Ford är en typiskt god berättare. Det är en gammal man som berättar om vad han upplevde som barn, som försöker förstå sina föräldrar. Hur det kom sig att han fick börja om i Kanada. Sorgligt och gripande som får mig att reflektera en del över platsens betydelse. Ja det här låter hur banalt som helst, men det är faktiskt bra.






Husfrid av Alison Bechdel är en riktigt härligt tung serieroman, som tar upp  existentiella problem, är symboliskt mättad, men ändå inte särskilt jobbig att läsa. Fast skitjobbig ändå. Det handlar enligt baksidetexten om en internationellt erkänd och bästsäljande serieroman med självbiografiskt bakgrund. Jag vet inte varför. Men jag älskar verkligen de här böckerna, filmerna eller pjäserna som nästan får mig att gå sönder.

Alison kommer ut som lesbisk och får då reda på att även hennes far, begravningsentreprenören, varit homosexuell. Berättelsen blir en resa i det pussel Alison försöker lägga av sina barndomsminnen i ett försök att förstå vem hennes far var. Det jobbiga i den här berättelsen är fasaden. Hur fadern hela tiden ville framstå som den perfekta, samtidigt som han slogs mot sin sexuella läggning.


Ja nu kommer jag att tänka på en ännu värre bok, skriven av Kim Leine som nyligen fick Nordiska rådets pris för en annan roman. Den roman jag tänker på är Kalak. Huvudpersonen i boken lever som barn  i Jehovas Vittne. Det blir problem då det kommer ut att hans pappa som är homosexuell. Fadern flyttar från Norge till Köpenhamn. De båda återförenas när pojken är i övre tonåren. Pappan utsätter honom för sexuella övergrepp. Ja en roman om gränslöshet. Kim som huvudpersonen heter flyttar till Grönland där han skaffar familj, jobbar som sjuksköterska och sin egen undergång.

Andra otäcka böcker om besvärliga fäder och svåra barndomar är Birgit Häggkvists roman A om hur det var att vara mycket begåvad flicka i Norrland på 50-talet. Karl Ove Knausgård svit Mim Kamp. 


/Karin

Dikter av Yahya Hassan

Jag har läst diktsamlingen av Yahya Hassan. Den unge

danske diktarens självbiografiska diktsvit kildrar livet i underklassens 

Århus. Boken har blivit mycket uppmärksammad i Danmark. Hyllad av kritiker, ifrågasatt av muslimer och fungerat som bränsle för islamofoberna. För det som beskrivs är inte vackert. Yahya och hans familj är stadslösa palestinier. Ett liv i den absoluta utkanten med en far som som slåss, ett eget liv som kriminell narkoman och ett religiöst hyckleri. Att den danska muslimska underklassen inte gillar det här är inte mer märkvärdigt än att en del norrlänningar känner sig illa berörda av Mikael Niemi.  Men  jag håller med Yahya Hassan om att poesin och litteraturen måste vara fri från konventioner, vett och etikett. Litteraturen måste våga berätta det som verkligheten försöker dölja. Det är då det blir spännande. 

Boken är 164 sidor långa och skriven med versaler. Det mesta är intressant för att det skildrar en verklighet som man sällan får ta del av. Frågan är i vilket syfte man använder den här diktsamlingen. Men för mig handlar berättelsen om en familj i förtvivlan och förfall.Hur man väljer att se den här diktsamlingen handlar också om hur man ser på människan. För mig tydliggör texterna vilka olika förutsättningar vi människor har. Emellanåt blir jag förbannad på att Yahya gör så mycket skit. Ilsken för att ingen försöker stoppa hans skitfarsa. Men jag blir minst lika förbannad på oss andra, vi privilegerade som lever hela liv på att positionera oss och upprätt hålla klass-skillnader, trots att vi tillhör de som har möjligheter att göra skillnad. 

/Karin

Grejen med verb av Sara Lövestam

Substantiv är namn på ting, t ex boll och ring. Adjektivet sen oss lär hurudana tingen är. Durch, für, gegen, ohne, um styr ackusativ i tyskan. Men vad är grejen med verb i det svenska språket?
På det kan Sara Lövestam svara. Hon har skrivit boken ”Grejen med verb” (piratförlaget). En hel bok, 156 sidor, som enbart handlar om verb i alla dess former. Hur kan det vara möjligt? Det är helt otroligt och det är ännu mer otroligt hur fängslad man blir av boken.
På 70-talet, när jag gick på Solbergaskolan i Visby fick vi lära oss imperfekt. Det gäller inte längre. Förstå hur chockad jag blev när jag läste kapitlet ”Den sedelärande sagan om hur imperfekt blev preteritum”.

Partikelverb är skojigt! Konjugation 1 är lätt. Konjugation 2a, 2b, 3 och 4 hade jag svårt att förstå skillnaden mellan. Men det gör liksom ingenting, det är så intressant i alla fall, konstigt. Nej förresten, det är inte så konstigt för boken är rappt och roligt skriven, det är lustiga exempel och Sara Lövestam håller spänningen vid liv genom hela boken. I början av boken får vi veta att det bara finns ett verb som inte byter form från nutid till dåtid. Svaret på vilket verb det är avslöjas först på sista sidans fotnot. Det är fascinerande att det kan vara så väldigt mycket med och omkring verb. Det är som rymden, universum, det eggar fantasin. Grammatikporr, som Lövestam själv uttrycker det i förordet/M Lyth