Madame Bovary av Gustave Flaubert

Det finns böcker och det finns böcker. Bonnier pocket har gett ut en rad fina feministklassiker och där ingår Madame Bovary av Gustave Flaubert. En roman som ingår på min topp- hundra- lista över böcker jag älskar.

Varför då kan man fråga sig? Den har verkligen betytt något för romankonstens rätt att beskriva människor inifrån. 1857 väckte man ett sedlighetsåtal mot romanen, men Flaubert vann.

Åtalet gällde att huvudpersonen i romanen, Emma, Madame Bovary, var otrogen. Det finns många olika läsningar av romanen. För mig är det inte en roman som handlar om otrohet eller  kärlek, utan snarare om att inte kunna påverka sitt eget liv. Det är därför det är en stor bok för mig.

Det finns så många intressanta detaljer som gör romanen till ett fullkomligt verk. Emma lever ett tråkigt liv med sin pappa på en lantegendom. Emma gifter sig med en läkare som vårdar hennes pappas brutna ben. Han är änkeman och har ett kort äktenskap bakom sig, med en äldre kvinna som hans mamma valt ut åt honom.

Det är en snäll man och Emma är mer än han någonsin drömt om.  Men det liv som väntar Emma är inget vidare. Hennes uppgift är främst att vara fin fru. Inte ens sitt eget barn får hon ta hand om, det lämnas till en amma. Hon är från början någon med ambitioner och drömmar. Medan hennes man är förnöjd. Han tycker om och bryr sig om henne, men förstår inte vad som är fel. De flyttar till sist till en liten stad, med förhoppningen att det där skall bli lite roligare för Emma. Men hon drömmer om Paris och platsen de kommer till är Yonville. Det är i beskrivningen av Yonville och dess invånare som Flaubert briljerar.

Det är en stad dit det bara går en väg. Där språket saknar tonfall liksom landskapet saknar själ. Där man gör de sämsta ostarna i hela provinsen och man håller sig med ålderdomliga, olönsamma jordbruksmetoder trots att man i alla andra områden har moderniserats. Där folk uppsöker prästen när de ska bota kor eftersom de tror han kan trolla och går till apotekaren istället för doktorn.  Jag tror att alla har varit i liknande miljöer. Det kan vara hem där man inte ser att tiden gått framåt. Arbetsplatser. Människor som liksom luktar av ett annat årtionde. Eller en vilja att hålla fast vid form mer än innehåll. Det är sådana ställen tror jag, som tillsammans med fallenhet (naturligtvis ) är grogrund för mycket vansinne. Visst är Emma trivial och imbecill, en tröttsam drömmare, men hon är också ett offer.


Vid något enstaka tillfälle har Emma Bovary varit på en stor fest i Paris och sett ett annat liv, med snille och smak. Hon har potential för ett sådant liv. I den lilla hålan där hon sedan lever ett uttråkat liv finns en man som ser henne, han har tröttnat på sin älskarinna och bestämmer sig för Emma. Hon blir förälskad och passionen är det enda som skapar någon mening i hennes liv. Det är synd om Emma. Hela livet verkar ha lurat henne. Hon ville rymma. Tyvärr trodde hon att hon var tvungen att rymma i sällskap med en man och så var det väl på den tiden?

Tack och lov kan en kvinna rymma utan män i dag. Men en del av dem som flyr hamnar på skyddade kvinnoboende. Vem hade Emma varit i dag? Förmodligen en kvinna full av förtvivlan över att inte vara lycklig.

Emma Bovary är släkt med Ester Nilsson i Lena Anderssons roman  egenmäktigt förfarande. Men hon är också släkt med diktaren Johan Jönsson:

Göra.
Inte vara.
I alla arbetets rum:
göra, göra om, bli
det där
utan att komma någonstans.

Till inget.
Här.