Om livet och litteraturen

söndag 29 december 2013

Tvättstugebiblioteket är på G


Som det ser ut nu så verkar det som att biblioteket blir två delar. En öppen hylla där vi hyresgäster ställer våra egna böcker. Den delen har har redan börjat. Det är organsikt och sköter sig själv. Härligt att se hur en hylla och ett budskap kan få folk att agera. Både ställa dit sina böcker och låna.

Före jul fanns en två fulla kassar som stod vid sidan av, men nu är de på plats i hyllan, vilket betyder att böcker har lånats ur biblioteket. Min familj har lånat några böcker, Guiness rekordbok och Berts bravader. Toppen att kunna gå ner till tvättstugan och hitta något att läsa. Det är bra böcker som står där. Exempelvis Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström och Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami


Den andra, låsta delen av biblioteket, kommer att invigas måndagen den 13 juni klockan 17.30. En inbjudan från Stena kommer att sättas upp i trappuppgångarna. Till höger här ser ni en lista över de böcker som kommer att finnas i den delen av biblioteket. Om man klickar på länkarna kommer man till någon form av information om boken, en blogg eller en tidning som har skrivit något. Än så länge är det inte riktigt hälften av böckerna som är inlagda.



fredag 27 december 2013

Deckare under granen


jag har läst... Flickan under gatan av Roslund och Hellström


Verkligheten bakom den här deckaren är att det finns gatubarn, såväl på rumänska gator som på svenska. Och att det finns olika sätt som samhället tar hand om den verkligheten.

Som jag förstår det så finns det ofta en sådan här fond av verklighet i de flesta deckare. En del av läsupplevelsen är att få insyn i en ny del av vår värld, vidga vyerna, få en rikare association nästa gång vi t.ex. ser en löpsedel om gatubarn.

Flickan under gatan har kulisser som är Stockholms gator, dess underjordiska tunnelsystem, kyrkan där en del av det ideella arbetet med hemlösa sköts, och så naturligtvis det obligatoriska polishuset med de vanliga stereotypa karaktärerna, förstås.

En kvinnokropp upptäcks och en mordutredning inleds. Den leder ner under Stockholm, ner i kulvertarna där människor, varav många är minderåriga, håller sig undan och söker skydd från ett samhälle som inte längre tar hand om dem. Samtidigt dyker det upp 43 rumänska gatubarn i tunna overaller, dumpade på en gata i Stockholm, fast de tror att de har kommit till Skottland. Avdumpade, som sopor eller som sommarkatter.

Mordutredningen tar kriminalinspektör Grens hand om. En klassisk kriminalinspektör – egensinnig, bufflig, socialt inkompetent. Han har ett blödande sår i privatlivet som han bedövar genom att jobba för mycket och dricka kopp efter kopp med kaffe som smakar rävgift. Hans undersökande av de mörka och skitiga kulvertarna speglar skickligt hans inre bearbetning av det såret.

Samtidigt tar hans kvinnliga, mer sociala och betydligt mjukare kollega, hand om utredningen av de 43 rumänska barnen. Hon är rumänska själv. Vi läser och funderar över människor som alla har lika värde men totalt olika förutsättningar. Och över att det där med lika värde… nja. 

söndag 22 december 2013

Göteborgsdeckare och vikten av att kunna fly verkligheten

Jag har läst en deckare som utspelar sig i Göteborg. Huvudpersonen är Erika, en polis som flyr från sin misshandlande man från Stockholm till Göteborg. Romanen har två bottnar. Dels är det ett fall som Erika utreder när hon kommer till Göteborg. Det är en kvinna som har försvunnit. Samtidigt får vi följa Erikas privatliv. Hon jagas av sin f.d. som också är polis och lyckas sprida ut rykten om Erika på hennes nya arbetsplats.

Spännande läsning i göteborgsmiljö, mest mellan Linnestaden och Näset.  Jag gillade upplägget med två fall jämsides varandra. Det som formar min läslust i berättelsen är kontrasterna. Erikas utsatthet i kontrast till hennes driv. Hur hon hela tiden tvingas brottas med den felaktiga bild som sprids om vem hon är.  Att hon försöker normalisera sitt liv samtidigt som hon är måste gömma sig från sin f.d. psykopaten. En annan kontrast är skillnaderna mellan Erika och den försvunna kvinnan.



Fast viktigaste är förstås överraskningarna, att författaren lyckas lura mig. Boken heter Tills  döden skiljer oss åt och är skriven av Ingrid Elfberg.  Vi har köpt in den till tvättstugebiblioteket.

Tilläggas bör att jag har träffat Ingrid några gånger, men orsaken till att jag valt att läsa romanen beror på att jag hört henne prata om den. Men jag skriver om den här för att jag tycker den är bra.

Under den här hösten har jag läst väldigt mycket. Min syn på läsning fördjupats. Jag har alltid avskytt kultur som klassmarkör. Alltså att man använder kultur för att visa att man har den rätta smaken. Att använda konsten på det sättet tycker jag är att ta heder och ära från konstnärerna, i alla fall de som har något att säga mig. Det är klart att jag sett någon tråkig film för att någon annan har velat. Men för mig är kulturkonsumtion något jag gör mest för min egen skull.

Förutom mat, sömn, kärlek och motion är böcker ett bränsle som får mitt liv att fungera.  Då jag läser är det ett sätt att gå in i en annan värld. Sen kommer jag  tillbaka påfylld. Det är en resa som alltid ligger väldigt nära. Det är på så sätt som min läsning har fördjupats under hösten. Jag är väldigt påfylld.

Jag känner alltid igen läsare. Det handlar om hur de ser ut utan hur de lyssnar. Det finns en nyfikenhet och de har inte alla svaren själva. Med en bok god bok får man också ett gott sällskap.







tisdag 17 december 2013

En sen kväll i tvättstugebiblioteket


  • Klara på 44A, min dotter, var i akut läsnöd en kväll i helgen, hade iiiiiiiiiinget att läsa och livet var eländigt. Följaktligen smög två barn och en mamma ner, alldeles för sent och i pyjamaser, till det fantastiska och nyinrättade tvättstugebibliotektet och kom upp med två spännande barnböcker och ett Pettsson-magasin till den lilla. Och när vi står där nere och väljer och tycker att det är lite läskigt och utlämnande (i våra pyjamaser) så kommer det plötsligt någon i korridoren- hjälp!!! Vi gjorde stora ögon åt varandra, fnissade hysteriskt och jag som mamma försökte se cool och samlad ut och som om jag hade läget totalt under kontroll (oh no...) och efter ett tag blev det tyst utanför tvättstugan och vi vågade oss ut för att trycka på hissen. Naturligtvis kommer det då en person och viker rund källarhörnan mot oss och vi kastar oss in i hissen- vill absolut inte åka hiss ens med någon som är en snällis- och hinner åka iväg upp och hem och kommer tryggt in till vår lägenhet och katt som blänger lite undrande på oss. Det var ett litet äventyr minsann som varken barnen eller jag kommer att glömma.
    /Paola S

söndag 15 december 2013

Barnlitteraturen i Blomstra


Jag kommer att lägga ner familjens Kalle Anka tidningar i biblioteket. Vi har prenumererat i sju år och även köpt en del på loppis. Tidningarna har verkligen lästs och varit en följeslagare på resor, till frukosten, som ett slags beroende nästan. Barnen har inte uppfattat det som läsning, men det har ändå gett dem en vana med text och att komma till ro genom berättelser. Vi har haft många spännande diskussioner om karaktärerna i Ankeborg genom åren. Men nu är det förbi. Det är genomskådat och klart. Häromdagen sa sonen som varit den största Kalle Anka-läsaren att Kalle Anka på julafton inte är något att ha, utan att det är Karl Bertil Jonsson som är bäst.  Jag har till och med fått höra uttryck som Disneyskit.


Klara i 44 a som är 9 år och storläsare har varit vår konsult för inköp av böcker för mellanstadiet. Hon har valt ut klassiker som Roald Dahl och Katarina Taikon men också moderna författare som Petrus Dahlin och Katie Davies. Det skulle vara väldigt kul om Klara eller någon annan av husets barn ville tipsa om böcker här på bloggen.

De bilderböcker som kommer att finnas är böcker som jag har fått som recensionsexemplar fått eftersom jag bloggar på Barnboksbildensvänners blogg. Jag kommer inte att skriva om några bilderböcker här, men är ni intresserade att läsa så kan ni kolla in vad jag skriver för Barnboksbildens vänner. 
I biblioteket kommer även några ruggigt bra ungdomsboksförfattare vara representerade.

Slutligen ett litet tips om hur man kan lyssna på ljudböcker streamade genom datorn. Från folkbibliotekets hemsida kan man lyssna. Mina barn har gjort det i många år nu. När de slutar för kvällen så lägger det sig ett bokmärke där man var sist. Det har dock funnits nätter när jag vaknat av att en ljudbok ekat i hela lägenheten. Tack och lov har vi inte fått några varningar för det. Man behöver en internetuppkoppling,  ett lånekort  för Göteborgs stadsbibliotek och en pinkod. En länk till sidan finns här. 


fredag 13 december 2013

Handlat!

Första böckerna inköpta. De flesta barnböckerna har vi beställt så de kommer senare. En del annat ligger också på beställning. Nu ska vi fundera på vad vi mer ska köpa. Några förslag? Hälften av pengarna är kvar.

lördag 7 december 2013

Låt vargarna komma

Säga vad man vill om Ophra Winfrey men det är ofta väldigt bra böcker i hennes bokklubb. Låt vargarna komma eller Tell the wolfs I´m home som romanen heter i original är en av dem.

Det är en bok om kärlekens olika sidor.  Om bandet mellan två syskon, en bror och en syster som växer upp på olika militärbaser, skilda från andra barn. Båda vill bli konstnärer. De har bestämt sig för att alltid hålla ihop. Brodern bryter löftet. Många år senare kommer han hem, som berömd konstnär. Han har med sig en pojkvän och han har fått AIDS. Det är åttiotal. Syskonen börjar umgås igen, under villkoret att pojkvännen håller sig undan. Systern har två barn;  Greta och June Elbus. Den yngsta, June Elbus som är romanens huvudperson vet aldrig om att pojkvännen existerar.

Romanen börjar den döende morbrodern gör ett porträtt av sina systerdöttrar. June Elbus älskar sin morbror mer än något annat. När morbrodern dör börjar historien. I hemlighet börjar June Elbus träffa hans pojkvän. Samtidigt blir relationen mellan Greta och June Elbus allt sämre.

Det är en roman som lyckas göra en begriplig historia om mellanmänskliga komplikationer, som brukar vara så svåra att sätta ord på. En roman om en annan tid och om AIDS.




måndag 2 december 2013

Tåg till Trieste


Tåg till Trieste av Dominica Radulescu. Läsning på en flygresa till München och tillbaka. Om att överleva Ceausescus diktatur när man är sjutton år och livet spritter i kroppen.

Historien om den unga Mona Marias liv i Bukarest under diktaturen handlar om att inte vara trygg. Inte kunna lita på någon, verkligen inte på någon. Hur är man stark när man hela tiden tappar fotfästet och när man inte vet vem som är vän och vem som är spion?

Den handlar om att ändå vara upp över öronen förälskad, i högsta grad levande och färgsprakande mitt i rädsla, förföljelse, angiveri och matbrist. Om att aldrig tappa bort sitt eget människovärde. Att kunna sjunga och gapskratta och älska älska älska. Och njuta de rumänska maträtter som går att få till av den knappa maten som når folket. Dofter. Ansikten. Röster. Musik. Snö. Vackra klippor i skogen. Bergen.

Och så handlar den om flykten därifrån, hemlängtan och att bygga sig ett annat liv, långt hemifrån men med hela sin historia och sitt arv i bagaget.  Det blir stort, mäktigt och väldigt vackert.

Mellan raderna kikar en av mina närmaste vänner fram. Boken berättar hennes historia. Hur en vän till familjen helt plötsligt kunde försvinna, raderas. Och hur de en gång satt på ett annat flygplan med bultande hjärtan, då när livet i Rumänien blivit för svårt att leva och överleva. Hon berättar om den iskalla skräcken där i flygplansstolen, när hon bara väntade på att fotstegen som förföljt henne på gatorna i Bukarest skulle höras inne i flygplansgången och lägga en ondskans hand på hennes axel. Hon var vettskrämd innan planet slutligen lyfte med Tyskland, Sverige, frihet och ett värdigt liv som destination.  Jag vet inte när hon vågade andas ut.